Det finns för många omogna, rädda och självobekväma personer i politiken. Det är min komprimerade slutsats efter att ha funderat en del på allt det här myckna pratet om att partier och politiker ska omge sig med "röda linjer" till omgivningen. Nyligen lyssnade jag till exempel på liberalernas partirådsdebatt avkrävde flera talare både det egna partiet och andra på besked om var de "röda linjerna" gick gentemot Sverigedemokraterna. (Och/eller ibland Vänsterpartiet)  

Röda-linjer-sjukan finns i de flesta partier. Jag vet inte vem som var först med att visa symptom. Den dåvarande S-ledaren Mona Sahlins uttalande på S-kongressen i oktober 2009 gav i vart fall stort eko: "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande." 2009 var alltså året innan SD tog sig in i riksdagen för första gången. Och redan det året - efter valet 2010 - försökte S få sin talamanskandidat Kent Härstedt vald med hjälp av SD-röster. Den kloke Härstedt sa till TT vid det tillfället att "Vi kan inte tänka bort Sverigedemokraterna från Sveriges riksdag. Oavsett vem som blir vald så måste det ske med en majoritet." Så hänger det ihop och så talar en mogen och trygg person som inte är rädd för att smittas av SD-virus bara genom att inse att det egna partiets intressen ibland sammanfaller med obekväma partiers intressen.

Talet om "röda linjer" är fördummande och onödigt konfliktskapande. Omdöme, förnuft och ansvar är betydligt bättre och rimligare referenspunkter för den som orienterar sig i det politiska landskapet. Känner man sig själv och är trygg med vad man står för så är det inga problem med att tala med, förhandla med och/eller att göra upp eller inte göra upp om sakfrågor med partier/personer som man inte gillar men som omständigheterna (väljarna) har fört in på din väg. Den som slipper att förneka att man hoppar över de röda linjer man själv satt upp och som alla ser att man hoppar över; den gör också i allmänhet ett bättre jobb i politiken. 

SD har från dag ett gjort en stor sak av att de inte har några röda linjer utan kan och vill tala med alla. Dock är det ju så att ett parti som till exempel SD löper störst risk att påverkas av ett brett umgänge och politiskt förhandlingsansvar. Ju "konstigare" ingångsvärden visavi övriga som man bär in i en förhandling, desto mer kommer man att behöva förändra. Andra partiers röda linjer och aldrig-deklarationer har hittills räddat SD.