Häromkvällen cyklade jag ner till Dalsgatan 13 i Norrköping. Där, vid ingången till Industrilandskapet, finns Kammarforum. Där lyssnade jag på Sverker Wadstein som talade om att ett hyggligt liv i mångt och mycket handlar om att hitta fram till andra. Och att man på den vägen kanske kan hitta fram till sig själv. Om man törs. Det var ett härligt möte.
Inför en brett inbjuden publik höll Sverker Wadstein en föreläsning/föreställning som ännu inte var färdig. Han sökte sig fram och gjorde en rad olika inspel på temat "Är förändring möjlig?" Vi i publiken uppmanades att ge kritik. Vad tyckte vi var bäst? Vad kunde bli bättre?
Sverker Wadstein är en välkänd Norrköpingsbo med ett brokigt förflutet och ett spännande här- och nuvarande. Bondson, bilmekaniker, pastor i Missionsförbundet, författare, företagare och relationsexpert som lika gärna hjälper krisande kärlekspar som krisande ledningsgrupper i bolag och förvaltningar. Mångfalden i Wadsteins CV förstärks med hans uppdrag som kommunalråd för Folkpartiet i Norrköping. Vilket är en ganska så exklusiv erfarenhet...
Sverker Wadstein är personligt politisk och politiskt personlig. Hans tes om att hitta fram till sig själv i grunden handlar om att hitta fram till andra; det är tankar som såväl har bäring på de stora världsreligionerna som på grundkurserna i statsvetenskap. Att leva i ett samhälle innebär att man omges av andra människor. Att förhålla sig till andra människor på så vettiga sätt som möjligt är därför lika mycket en överlevnads- som en framgångsfaktor. Livets brottning mellan tillhörighet och självständighet framstår i all sin nakenhet i Wadsteins föreställning. Och den brottningen gäller inte enbart dagsaktuella problem som gängkriminalitet och utanförskap. Ingen av oss "är som vi är". Förändring är möjlig. Något som senare kanske ses som en stor förändring börjar oftast som en liten förändring.
I sin provföreställning inför oss i publiken tar Wadstein flera avstamp i hans minnen från uppväxten på landsbygden. Den lilla skolpojkens minnen från skolgårdens ibland brutala exkludering landar i en sekvens där han ber oss granska våra egna minnen från de tillfällen då vi inte stod upp för oss själva. Då vi vek ner oss för andra istället för att hitta fram till andra.
Sverker Wadstein leker gärna med ord. Palindromer som "girig" och "tillit" kryddar föreställningen. När jag cyklade hem från Dalsgatan 13 kände jag mig lite klokare och girigt sugen på att våga förändras. Lite grann.