I en några dagar gammal undersökning från DN/Ipsos framkommer att ganska precis två tredjedelar av svenskarna tycks vara följsamma till de "rekommendationer" om ändrade beteenden som närmast dagligen sänds ut från Folkhälsomyndigheten och regeringskansliet. Den svenska linjens "auktoritära frivillighet" har enligt DN/Ipsos nått fram till ungefär 66 procent av svenskarna. Det är i vart fall den andel som säger att Coronakrisen har fått dem att avstå från att resa, från att träffa andra människor och från att färdas med kollektivtrafiken.
De 34 procent som inte uppger några beteendeförändringar bör kanske också till viss del räknas in i den följsamma delen av befolkningen? Skillnaderna i hur folk har svarat är nämligen mycket stora mellan Stockholm och glesare befolkade landsdelar. På gles- och landsbygden finns det inte så mycket kollektivtrafik att avstå från och det kan också vara tämligen långt till människor att trängas med. Och då svarar man "nej" på frågan om man nu undviker att åka kollektivt eller från att träffa människor. Och för många av oss kan det ju gå månader och år mellan varje längre resa i eller utanför landet. Inte heller där förändrar således Coronasmittan beteendet. Vi håller oss hemma därför att vi brukar hålla oss hemomkring.
I DN/Ipsos undersökning är det nästan åtta av tio som uttrycker oro för hur det ska gå för ekonomin och för vården. Så säg för diskussionens skull att nåt i stil med i vart fall minst 80 procent av oss här i landet hörsammar påbuden från experterna och regeringen. De flesta drar sitt strå till stacken.
Utan att fastna för mycket i osäkra siffror; är det ett bra eller dåligt resultat att kanske så mycket som en femtedel av folket ännu inte upplever att Coronaviruset är en så pass allvarlig sak att de har känt det angeläget att förändra vanor och beteenden som kan ha med smittspridning att göra?
Det kanske inte finns något svar på den frågan förrän vi har kommit till slutdatumet och är ute på andra sidan?
Vilket kan ta sin tid. I Ipsos mätning är den genomsnittliga bedömningen att det kommer att ta 21 veckor innan tillvaron kan återgå till det normala; då talar vi om slutet av augusti.
Låt oss för samhällets och ekonomins skull hoppas att det tar slut fortare än så. Låt oss samtidigt för intensivsjukvårdens skull hoppas att det inte tar slut för fort. För att låna ord av Norrköpings kommundirektör Martin Andreae så gäller det att fortsätta orka att leda och att fortsätta orka att ledas.