Jag ska inte ge mig in det "kulturkrig" om sanningen som nu tidstypiskt pĂ„gĂ„r i stora statliga och privata mediehus. Men det finns intressanta drag i konflikten som har bĂ€ring pĂ„ viktiga och verkliga samhĂ€llsproblem. Dagens Nyheters chefredaktör Ă€r pĂ„ offensiven och angriper SVT för att ha missuppfattat den journalistiska uppgiften. Förra veckan medverkade Wolodarski i en AktuelltsĂ€ndning dĂ€r han hĂ€vdade att journalistens jobb "inte Ă€r att vara opartisk, det Ă€r att försöka söka sanningenâ.
Att "söka" sanningen Àr förvisso nÄgot annat Àn att tro sig Àga sanningen. Men likafullt vill jag hissa varningsflagg för sanningsprofeter av alla de slag. Inte minst inom journalistiken. Att utan partiska fördomar och förutfattade vinklar ta sig an verklighetens problem Àr nog sÄ högt som man bör sikta inom det journalistiska skrÄet. Eventuella sanningar bör sÄ sakta fÄ vÀxa fram i ljuset av bland annat bra och opartisk nyhetsförmedling.
Wolodarskis upprördhet gÀllde Donald Trump och USA och indirekt Àven att SVT hÀr hemma lÄter företrÀdare för Sveriges tredje största parti fÄ förekomma i sÀndningarna pÄ ett jÀmlikt sÀtt. Wolodarskis sanningsiver Àr hÀr vÀl enkelriktad. Rop pÄ sanning pÄ den ena sidan leder ofelbart till rop pÄ sanning pÄ andra sidor. Ett, tu tre finns ingen sanning lÀngre, fyr, fem sex sÄ slutar vi att "söka" sanningen och nöjer oss med att proklamera egna sanningar och hÄna andras sanningar och sju, Ätta, nio sÄ har vi presidenter och chefredaktörer som anser sig stÄ över beviskrav och sÄdant eftersom de upplever att de stÄr för en god och rÀtt sak. Just dÀrför Àr orÀdd och opartisk journalistik att föredra sju dagar i veckan. Vilket Kvartals vetenskapsredaktör Henrik Höjer lyfte upp i ljuset genom sin söndagskrönika i Kvartal (17/1).
Höjer skriver om nÀr "hedersvÄldet kom till det oförstÄende Sverige" pÄ 1990-talet. Han berÀttar om hur frÄgan sakta och mödosamt kÀmpade sig fram mot medieljuset och mot den politiska uppmÀrksamheten. De stora mediehusen och de stora partierna gick inte i brÀschen för att avslöja vad som pÄgick och/eller sambanden mellan hedersvÄldet och den stadigt vÀxande invandringen frÄn "hedersbÀltet" Syrien, Afghanistan och Irak." Vilket ligger i det klokt oförstÄende landets försiktiga natur. Det mest oroande med Henrik Höjers text Àr att han intervjuar sakkunniga personer som antar att hedersproblemen kommer att öka i Sverige. Jag kan inte avgöra sanningsgraden i det antagandet. Men jag kan hoppas pÄ mer opartisk och proffsig journalistik som tar sig an samhÀllsproblemen utan rÀdsla för vilka sanningar som kan vÀxa fram.