Regeringsskiftet förra året medför att Sverige fungerar sämre. I alla fall om man får tro Per Molander med ett långt förflutet i svensk statsförvaltning. Han har arbetat som oförvitlig tjänsteman och gjort sig känd för att kunna tänka nytt, se lösningar och problem som andra blundat för. Han anses bland annat vara huvudarkitekten bakom den förändrade budgetprocess som kom efter den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet.
Nu är han orolig och har fattat pennan för att förklara sakernas tillstånd i Dagens Nyheter. Där tar han upp den ”reservoar av populistiska värderingar” som alltid finns i väljarkåren och som ligger öppna för den politiska eliten att exploatera. 
Det är det som ledningen för Sverigedemokraterna är mästare på att göra, medan de partier som bildat regering faktiskt gick tillbaka i valet. Det blåste ingen högervind. 
Molander pekar på den handlingsfrihet som parti- och företagsledningar har att driva saker i en viss riktning alldeles oavsett vad medlemmar och ägare tycker. Ett av de mest spektakulära exemplen på det var när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tillsammans med en liten kärntrupp utformade de Nya Moderaterna. Det skedde långt över huvudet på majoriteten av de moderata partimedlemmarna. Ledningen fick sedan hållas och köra igenom ett generöst flyktingmottagande och utropa satsningen på höghastighetståg. Bara för att nämna två exempel på vad den innersta moderatkretsen gjorde som sätter spår på politiken än idag. 
Det höll så länge det gick bra för M. Men efter valförlusten 2014 avgick Reinfeldt och Moderaterna inledde återtåget till sitt gamla vanliga jag. Det bäddade i sin tur för samarbetet med Sverigedemokraterna som förstått att exploatera populistreservoaren. 
Det oroar Molander som ser ett sämre Sverige växa fram ur Tidöavtalet. Målen för skola, vård och omsorg är visserligen ambitiösa, men hur ska de realiseras när skattesänkningar är huvudlösningen på politikens problem? Public Service är hotat, liksom studieförbund och folkhögskolor. Generaldirektörers förordnanden har inte förlängts, vilket är helt i sin ordning, men Strålsäkerhetsmyndighetens chef Nina Cromnier fick gå mitt under mandatperioden utan att någon rimlig förklaring lämnats. Universitetsstyrelsernas mandatperioder har kortats.
Per Molanders slutsats är att det vi bevittnar är en politisering av förvaltningen, en försvagning av public service och en hårdare styrning av universiteten. Det sker utan något starkt stöd av befolkningen och gör Sverige sämre.