Det är lärorikt att resonera om de vägval som på senare tid gjorts av Socialdemokratiet i Danmark respektive Socialdemokraterna i Sverige.  Båda partierna regerar i sina länder. I Danmark leder Mette Frederiksen en enpartiregering som kom till makten 2019 genom skickligt fotarbete efter ett eget valresultat på nästan 26 procent. Partiet har gjort en medveten och strategiskt genomförd förändring av hållningen i tunga frågor. Socialdemokratiet vände sitt ansikte mot arbetarväljarna och gick till höger och till vänster. På det där sättet som socialdemokrater gör när de mår bra. Man gjorde en tydlig omsvängning av invandringspolitiken och talade öppet om att S tidigare haft fel och att Dansk Folkeparti (typ SD) haft rätt i mycket, man sade sig vilja förhandla med Dansk Folkeparti om invandringen. Välfärdspolitiken riktades tydligt om mot förmåner för det arbetande folket med hårdast arbetsmiljö och med de lägsta lönerna. Det som arbetarväljare uppskattar gillas också av många andra som vill ha ordning och reda, arbete, restriktiv invandring och hårda tag mot gangsters. Den till synes framgångsrika ledningen av pandemipolitiken har säkert också bidragit till att danska S ligger bra till i opinionen. Medan Dansk Folkeparti har tappat mer än hälften av sina väljare. 

De svenska Socialdemokraterna fick lite drygt 28 procent vid valet 2018 och regerar tillsammans med det lilla Miljöpartiet. Svenska S har – likt danska S tidigare – tappat kontakten med stora grupper av arbetarväljare. Man hattar fram och tillbaka i den avgörande frågan om invandring och det förefaller troligare att Stefan Löfven blir president på månen än att han skulle slänga fram kardan till Jimmie Åkesson och säga att ”Du har haft rätt i en hel del och nu är det dags för oss att tänka om.” S har istället anammat det vänsterliberala förhållningssättet gentemot SD: Anklagelser om högerpopulism, nazism, fascism och antidemokrati haglar ut från S. Med den enda effekten att den ganska stora del av S som sedan länge parkerat i SD förlänger sina parkeringstillstånd. Några tydliga strategiska välfärdsreformer av god vänsterkaraktär är dessutom svåra att hitta. Embryon finns i form av pensionstillägget, a-kassan och skolan. Men bilden av vad som görs och av vad man vill är otydlig och hattande. Miljöpartiet tillåts bromsa och förhala politiken i viktiga S-frågor om energi och ordning och reda i rättsstaten. Socialdemokraterna i Sverige behöver en hållbar högervänsteromsvängning. I den riktningen bor väljarna som bygger landet.