Nästa år kommer de som tjänar en bit över 50 000 kronor i månaden att betala statlig skatt. På inkomster där under utgår enbart kommunal skatt och den kan som bekant skilja sig åt ganska rejält beroende på var man bor.
För att den skillnaden inte ska bli alltför stor finns det kommunala skatteutjämningssystemet. Ett system som brukar vara en ständig fråga för utredning. Hittills har det dock aldrig gått att komma fram till något som alla kommun- och regionpolitiker är nöjda med. Något som anses rättvist.
Meningen med systemet är att alla invånare ska ha tillgång till en god och likvärdig välfärd oavsett var man bor i landet. Förutsättningarna skiljer sig ju ganska markant mellan olika kommuner och regioner.
Den senaste parlamentariska utredningen ”Utjämningskommittén 2022” har i sitt slutbetänkande kommit fram till att kommunalskatten skulle skilja 26 kronor och 42 öre mellan den lägsta och högsta skattesatsen om det inte fanns ett utjämningssystem. Med utjämningssystemet som omfattar 200 miljarder är skillnaden nu 6 kronor och 32 öre.
En del av skillnaden beror säkert på olika ambitioner och effektivitet ute i kommuner och regioner, som utredarna påpekar. Men en rad andra faktorer går inte att göra så mycket åt. Exempelvis saker som avstånd, befolknings- och åldersstruktur samt klimat.
Därför har utredningen lagt fram förslag som skulle gynna kommuner som har få invånare och är glest befolkade och många lågavlönade invånare, eller har ”svag socioekonomi” som det heter på utredningssvenska. De som förlorar på den föreslagna omfördelningen är kommuner som är ”socioekonomiskt starka” med stor befolkning som lever tätt. Stockholm och Uppsala förlorar mest, men även ett antal andra kommuner i Stockholms län går back på förslaget jämfört med idag. De stora vinnarna är regionerna Jämtland och Gotland.
Utredningen föreslår också att ett antal riktade statsbidrag tas bort och läggs in i den generella potten, vilket skulle stärka kommunsektorn med tio miljarder.
Förslaget kommer liksom alla tidigare översyner att väcka vrede bland förlorarna, medan vinnarna ändå inte brukar vara riktigt nöjda.
Frågan är om det inte är dags för ett rejält omtag. Det borde inte vara omöjligt att skapa ett system med en statskommunal enhetsskatt. Det skulle innebära att man byggde upp ett schabloniserat system med en rad olika parametrar som skulle garantera en likvärdig välfärd över landet.
Den kommunala enhetliga grundskatten skulle sättas till det belopp som det kostar att uppnå likvärdigheten. Alla medborgare skulle då få samma kommunala skatt oavsett var i landet de bor. Kommunerna skulle få pengar från staten enligt vad schablonen säger att just den kommunen behöver för att uppfylla en likvärdig välfärd för kommuninvånarna.
Idén är ganska radikal och det är lätt att föreställa sig protesterna. En är att man kan hävda att olika politiska ambitioner i kommunerna inte skulle få någon betydelse. Att kommunpolitiken skulle bli meningslös.
Men kommunpolitikerna skulle fortfarande kunna tävla om vem som förvaltar och får ut mest av den givna summa de har. Där borde det finnas ett visst utrymme för skilda prioriteringar utifrån politiska värderingar.
Sedan skulle man kanske också kunna öppna för någon sorts extra kommunskatt för utpekade satsningar. Då skulle det kunna uppstå en tydlig och engagerad debatt om värdet av att kommuninvånarna ska betala något som ligger utanför det grundläggande välfärdsuppdraget. En ny simhall eller vad det nu kan vara.