De gångna 100 åren har klart dominerats av Socialdemokraterna som har vant sig vid att vara ett regeringsblock i sig självt. Vilket tydligt präglar samarbetet och umgängesformerna i den grupp av partier som S nu trots allt måste ta hänsyn till. Det är hugg, slag, utspel, omöjliga krav och till och med misstroendeomröstningar mot den "egna" statsministern som gäller. Stämningen på den borgerliga + SD -sidan är annorlunda. Det är två helt olika lagbyggesstrategier som tillämpas. S har regerat i sju år tillsammans med det lilla Miljöpartiet. För att få MP: s helt nödvändiga röster krävde de gröna resolut att få statsrådsposter. Så fick det bli. Socialdemokratins särart som ett "eget block" naggades i kanten. Lusten att ta ytterligare steg på vägen mot att bli "ett parti bland andra" är milt uttryckt mycket begränsad. 

Jag har varit på de stämmor/partikongresser/riksting som M, S och KD har hållit fysiskt under hösten och även lyssnat på Centerpartiets i huvudsak digitala partistämma. På S-sidan har Centerpartiet villkorat sitt stöd för en S-statsminister med ett förhandlingsförbud mellan S och V. (Ett förbud som nu har fallit?) MP och C har även slagits hårt och offentligt om politiken för strandskydd och skogsägande. Vad de kom fram till är ännu höljt i dunkel. Att två partier som behöver samarbeta (om inte den andra sidan enkelt ska vinna) beskriver sig som vinnare efter en tuff förhandling är inte konstigt. Saken här är att partierna ger bilden av helt olika politiskt innehåll i uppgörelsen. På S partikongress talade den nyvalda partiledaren Magdalena Andersson om att "framtiden har valt oss" att leda landet. Och i detta "oss" ingick bara ett parti; tro inget annat. Lustigt nog förefaller det vara Vänsterpartiet som är mest ivrigt att få till ett närmare samarbete med C och S. 

På M-sidan pågår också ett komplicerat blockbygge. M är förstås - likt S - rädd om sin särställning. Men Moderaterna har ju inte alls samma regeringspartiaura som Socialdemokraterna. För M gäller att nykomlingen SD som tredje största parti och nylig outsiderposition ska räknas in i underlaget. Det är svårt och besvärligt och riskfyllt. Här har man en annan strategi. Man talar allmänt mer vänligt om varandra - även om knappt någon nämner Liberalerna. SD tycks - likt V på sin sida - vara det parti som mest trycker på för mer samarbete. "Ytterkanterna" ser ut att ha blivit blockbyggare.