El- och energipolitiken är, vid sidan av invandrings- och brottsbekämpningspolitiken, ett samhällsförvaltningsområde som hamnat i den svenska partipolitiska förlamningens vanskötta regim. Mycket är på gång för att reparera och förbättra de grava samhällsproblem som uppkommit på invandringens och kriminalitetens domäner. När det gäller energi och elektrisk effekt så är det dock fortfarande mest partipolitiskt och populistiskt betingade talepunkter och doktriner som gäller när elpriserna nu (återigen) rusar uppåt i södra Sverige.
Problemet är förstås sammansatt och något invecklat. Fysikens lagar brottas med dagspolitiska utspel, långsiktig politik och ekonomi. Sammansattheten kan illustreras av att Nooshi Dadgostar, Jimmie Åkesson, Ebba Busch, Energiföretagens branschorganisation och energiföretagen Fortum och Vattenfall tillsammans har rätt.
Låt oss ta företagen först. Redan den 28 maj 2020 varnade Sebastian Sundberg från Fortum, Pernilla Winnhed från Energiföretagen och Cecilia Hellner från Vattenfall för de stora riskerna med att införa det "flödesbaserade" system för elektricitet som de nordiska länderna var på väg att införa som en del av EU: s målsättning om en konkurrenskraftig inre marknad för el i hela Europa. I sitt brev pekar företagen på de stora problem - som vi nu upplever - som kunde uppkomma med anledning av ett flödesbaserat system.
Då kan vi går över till Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet. Dadgostar och V driver en kampanj för "Sverigepriser" på el. Kampanjen bygger på nationalpopulism av hög rang. Vilket inte ska dölja att kärnan i Vänsterpartiets kampanj är att Sverige bör avskaffa de fyra "elområden" som vi har idag för att istället omvandla hela landet till ett gemensamt elområde. (I V: s kampanj kallas det för ett "femte" elområde; i praktiken samma sak som ett gemensamt område.) Fördelen med ett gemensamt elområde är att de horribla prisskillnaderna som vi idag har mellan de norra och södra elområdena då kommer att plana ut. Att - i avvaktan på ny planerbar baskraft i form av ett par tre kärnkraftsreaktorer i södra Sverige - införa ett elområde är också något som indirekt förordas av energibolag och av insatta experter. Att många vill hålla armlängds avstånd till V: s "Sverigepriser" är inte konstigt. I Vänsterpartiets argumentation ingår ju - som vanligt - stora portioner missnöje med att det finns marknader, EU och bolag som gör vinster. Men i själva sakens kärna har Dadgostar rätt; i vart fall tills vi har ny kärnkraft i södra Sverige om 10-15 år vore det bäst om Sverige var ett elområde.
Vilket för oss över till SD: s ledare Jimmie Åkesson och KD-ledaren/energiministern Ebba Busch som är de tydligaste företrädarna för så snabba kärnkraftsbyggen som möjligt i södra Sverige. En av de stora poängerna med mer planerbar baskraft i södra Sverige är att det då också blir lättare för folk i företag och södra Sverige att dra nytta av billig förnybar el från norra Sverige. Överföringen av el är beroende av såväl produktions- som mottagningskapacitet. Idag brister det framförallt när det gäller mottagningsförmågan. Vilket innebär att stora mängder av den el som kommer från vindkraften under blåsiga dagar inte kan omvandlas till elektrisk effekt där och när den behövs.
Så kort sagt. Många från olika kanter har rätt. Vilket borde leda till framgång på i vart fall medellång sikt. Det politiska pajkastningen har hur som helst för länge sedan passerat sina bäst före datum.