Tidigare i veckan läste jag en lite nedstämt sorglig artikel i Dagens Nyheter. Ämnet var att "Italienarna har slutat sjunga från balkongerna." Peter Loewe tittar ut från sitt fönster i lägenheten i kvarteret Monti i Rom. Han skriver: "Nu har sången tystnat. En förödande tomhet och tystnad råder".

Italienarna har det ju mycket tuffare än vad vi har det ; än så länge i alla fall. Miljoner människor sitter i karantän i dagens Italien. Det mesta står still. En kompis till Peter Loewe säger i artikeln att "Folk har tröttnat på att sjunga för de har insett att det kommer att ta mycket lång tid innan vi kan gå tillbaka till ett normalt liv."

Och man inser också att det där "normala livet" kommer att vara onormalt jobbigt, fattigt och armt för väldigt många människor.  Och många har dött.

Och många kommer att dö. Influensen Asiaten på 1950-talet beräknas ha lagt fem miljoner människor ner i en för tidig grav. Hongkong influensan tog en miljon människoliv mot slutet av 1960-talet. Hur det blir med det här nya Coronaviruset Covid-19 är omöjligt att säga. De här flunsorna/virusutbrotten kommer ju dessutom i vågor. Jag läser om att den andra vågen av Hongkong var värst.

I ett lite udda inslag på SVT Aktuellt tidigare i veckan gjorde kanalens klimatkorrespondent Erika Bjerström dessutom vad hon kunde för att dämpa stämningen ännu mer. Enligt Bjerström så är det bara att vänja sig vid att det är så här det kommer att vara framöver med pandemier vinande runt om knutarna till helg och söcken. 

Klimatet kommer nämligen att bli "varmare och blötare" i Sverige, sa Bjerström. Och det är klimat som pandemier gillar, sa hon. 

Jag har för mig att statsepidemologen Anders Tegnell brukar säga att virus gäller när det  är kallt och att andra vågen av covid-19 därför lär komma till hösten efter ett slags uppehåll under sommaren. Men det kan säkert vara både på det ena eller andra sättet. 

Lite dystert känns det allt. Man kan förstå att italienarna har tappat lusten att sjunga. Men sånglusten kommer antagligen tillbaka vad det lider. Visst sjungs det i sorg och vid begravningar och vid tragiska tillfällen av olika slag. Men sång är i allt väsentligt kopplat till glädje och uppspelthet. De första dagarna av karantän kunde upplevas som ett festligt undantag från den vanliga livslunken. Balkongsjungande passade in i festen. Nu har undantaget blivit grå vardag. Och sjungandet avtar Inget konstigt med det. 

Nästa avsteg från den kollektiva grå vardagen blir när restriktionerna släpper. Då minns i våra döda. Och tar upp en sång till deras minne och till livets chanser.