En av de centrala stridsfrågorna för de åtta riksdagspartierna i den migrationspolitiska kommittén är om Sverige kan, bör och ska sätta upp ett "riktmärke" för hur mycket invandring Sverige tål per år. Från motståndarna till ett sådant riktmärke hävdas att det är omöjligt att ha riktmärken eftersom rätten att söka asyl är okränkbar och därför att invandringen "blir vad den blir" beroende på krig och konflikter i världen. 

Dessa invändningar saknar verklighetsgrund. Att Sverige har tagit och tar emot mångdubbelt mer invandring än många jämförbara länder - trots att vi så att säga delar världsläge med dessa länder - beror på att olika länder har olika riktmärken och skiftande politik. Att det kommer 100 000 till Sverige och 10 000 till Danmark har inte med världsläget eller asylrätten att göra; det är ett utslag av politik.

Det fanns en tid när invandringspolitiken knappt diskuterades i offentligheten. S och M såg för det mesta till att hålla volymerna i schack och riksdagsdebatterna korta och resoluta. Både S och M insåg att de hade allt att förlora på om invandringen skulle bli en publik stridsfråga. Det är väl känt att ungefär 20-25 procent av befolkningen är negativa till invandring. Invandringskritiken exploaterades dock inte partipolitiskt. De kritiker som fanns - V och dåvarande Folkpartiet - hade missionen att öka invandringen.

I och med sverigedemokraternas framgångar så ändrades allt. Plötsligt fanns det att parti för de som var negativa till invandring. Frågan polariserades å det grövsta när S och M släppte hämningarna och kontrollen och satsade allt på att distansera sig från SD. 

Nu är det åter ett nytt läge. Den migrationspolitiska kommittén har chansen att få ett realistiskt ramverk för invandring på plats. Socialdemokraterna är mycket angelägna om att få till ett sådant ramverk genom ett samarbete med flera partier. Misslyckas S så är risken stor att invandringsfrågan blir dubbelt explosiv för partiet. Till frågans egen dynamik läggs nämligen då också en mer tydlig högervänsterdimension där S entydigt sorteras in i ett invandringsliberalt block med MP, V och C. Vilket är en hopplös position för ett ledande regeringsparti.

S kläms mellan regeringskollegan MP och regeringsutmanaren M. Partiet prövar nu att lansera ett riktmärke för invandringen som är "2-3 procent av mottagandet i EU." (DN 4 juni)  Förhoppningen är väl att M och MP ska nappa på samma bete? Förslaget är dock feltänkt. Meningen med riktmärket är att det ska relatera till Sveriges förmåga som seriöst mottagningsland. Att snegla på vad andra länder gör är givetvis aldrig fel. Ett svenskt riktmärke bör dock i huvudsak utgå från förhållanden i Sverige.