Den generella välfärden är därför politikens motorväg i Sverige, medan riktade insatser till dem som av olika orsaker inte försörjer sig själva mest är att likna vid stigar lite vid sidan av de breda allfarvägarna. Principen är enkel och kan låta lätt brutal när den skrivs ut: Rikta inte för mycket stöd till de fattiga för då ökar risken att de fattiga blir fler. Den generella välfärdens kungsregel är att istället driva politiken på ett sådant sätt att arbete tydligt ska premieras ekonomiskt och socialt för att på sätt sporra alla som kan att arbeta.Om för mycket förmåner riktas mot människor med svag ekonomi så riskerar den sociala rörligheten att minska.
I Sverige ransoneras därför sådant som till exempel "social housing"; det vill säga stora sociala bostadsprojekt som vänder sig till människor med begränsad hyresbetalningsförmåga. En som under årens lopp argumenterat och agerat flitigt om den sociala bostadspolitiken är socialdemokraten Lennart Weiss. Sedan länge arbetar han i ledningen för fastighetsföretaget Veidekke verksamhet i Sverige och är en av initiativtagarna till internetsidan bostadspolitik.se; Sveriges sannolikt ledande forum för bostadspolitisk diskussion. Weiss huvudmission är att han vill ha in bostadsfrågan i den generella välfärden igen. Därav har han ivrigt argumenterat emot dem som förespråkar större och riktade bostadsprojekt för människor som är/riskerar att bli ekonomiskt och/eller socialt hemlösa. I en ledare på bostadspolitik.se (11 november) berättar Weiss emellertid att han delvis ändrat uppfattning vad gäller tillgången på sociala bostäder. Huvudargumentet för detta är, om jag förstår saken rätt, att gruppen "strukturellt hemlösa" växer av ekonomiska och sociala orsaker.
Lennart Weiss huvudlinje är fortsatt att stärka den generella allmännyttan i bostadspolitiken. Men att det också behövs mer riktade insatser till utsatta grupper. Så är det säkert. Samtidigt är det växande antalet människor i behov av stöd i sig själv en utveckling som hotar välfärdsmodellen i stort. Blir det för många som inte försörjer sig i så pass omfattning att man ens med hjälp av bostadsbidrag kan hålla sig kvar på den vanliga bostadsmarknaden så är risken stor för ett skifte från generell och till selektiv välfärdspolitik. Vilket vore ett samhällsförändrande steg åt fel håll.