Moderaterna och Kristdemokraterna med Sverigedemokraterna som stödparti i riksdagen uppträder nu alltmer obekymrat som ett regeringsblock som är hyfsat väl samlade i flera av tidens stora sakfrågor. De tre partierna samlar lite drygt 45 procent i opinionsmätningarna för tillfället. Mycket kan givetvis hända. KD: s och partiledaren Ebba Busch tycks till exempel ha tappat initiativet och dalar nu så sakta ner mot de fyraprocentstrakter där de så ofta har vistats förr. Det "obekymrade" draget i M, KD och SD-upplägget har därför mest att göra med att inget av partierna tycks förlora på de offentliga samarbetsplanerna. De inre konvulsioner som drabbade Moderaterna då den tidigare partiledaren Anna Kinberg Batra nämnde att man kunde tänka sig att tala med SD i utskotten; de utbrotten och opinionstappen lyser nu med sin frånvaro. "Hitlerattackerna" mot Moderaterna som fyrats av framförallt från statsråden Morgan Johansson, Peter Hultqvist och Anders Ygeman och Aftonbladets- och DN: s ledarsidor, förefaller heller inte ha bitit. Vilket förhoppningsvis ska ge oss en något mer anständig valrörelsedebatt här framöver.
Även inom SD förefaller en M-samverkan ha fallit i god jord. Vilket är nog så viktigt. Inte bara därför att SD är ett stort parti. Utan också därför att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti i klassisk mening. SD påminner mer om S med starkt stöd bland arbetare, i förorter, på landsbygden och bland äldre medborgare.
På den andra sidan har regeringsfrågan ännu inte hunnit så långt. Socialdemokraterna riskerar att försätta sig i ett liknande utanförskapsläge som då den forna borgerliga fyrpartialliansen styrde Sverige. Alliansbildningen tvingade Socialdemokraterna vänsterut; utan några möjligheter att balansera sin klassiska mittenposition genom samarbeten i sakfrågor med borgerliga partier i riksdagen. Eftersom vänstern i Sverige är väldigt långt borta från S kärnväljare så bidrog vänsterspåret starkt till partiets förvirring och väljartapp till inte minst SD.
På Januariavtalssidan finns förvisso Centerpartiet som en stark aktör. I flera av tidens stora frågor ute bland medborgarna - invandringen, kriminaliteten, integrationen - står dock även C till vänster om Socialdemokraterna. S hopp om att kunna samla ett brett regeringsalternativ står därför till Liberalerna. L - om det inte sprängs i atomer - vill dock synbarligen helst vara i det andra regeringsalternativet. Jag hoppas att S inser faran och försöker manövrera så att L både blir kvar i kretsen och kan växa till sig.