I maj månad 2011 samlades några politiska tänkare och aktörer på Engelsbergs bruk för att hålla ett antal anföranden på temat "den nya borgerligheten." Av detta blev en antologi som gavs ut 2011. Innehållet är väl värt fortsatta diskussioner nu när vi efter snart 11 år har något av ett, i vart fall påbörjat facit för hur det hittills har blivit med den nya borgerligheten. Allt möjliggjort av Axel och Margaret Ax: son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.
De borgerliga partierna M, C, KD och FP (numera L) hade 2010 vunnit fortsatt regeringsinnehav under statsminister Fredrik Reinfeldt. De borgerligas alliansregering hade börjat formeras ett år före valet 2006. Partierna omprövade och samlade ihop sig för att på allvar kunna utmana S om regeringsmakten på ett mindre slumpartat sätt än tidigare. De borgerligas historia präglades mer av splittring än av gemenskap.
Janerik Larsson är en nestor inom näringslivets opinionsbildning. Han är författare och journalist som numera förhöjer värdet på Svenska Dagbladets ledarsida med betraktelser byggda på hans omfattande läsning av ledande krönikörer i framförallt amerikansk och brittisk media. I antologin om den nya borgerligheten skriver han om "Näringslivet och borgerligheten, den nya och den gamla." Han är inte över sig imponerad av den dåvarande Alliansregeringen: "I den nya sköna värld vi nu lever i är det Per Schlingmann (dåtida partisekreterare i M) som önskar sig ett "progressivt näringsliv" och finansminister Anders Borg som attackerat näringslivets största organisation Svenskt Näringsliv, för att vara ett "särintresse för de rika." Det nya arbetarpartiet lånar i sanning mundering från det gamla."
Janerik Larsson resonerar klokt och insiktsfullt om att det tidigare till synes eviga socialdemokratiska regeringsinnehavet hade danat storfinansens män till anpassning i smått servila former till socialdemokratin. Praktiska män i storbolagen vill tala direkt med den "som har hand om det" och eftersom det så gott som alltid tycks vara en socialdemokrat som har hand om det så bryr man sig föga om oppositionspartier.När Alliansregeringen kom till så blev det psykologiskt på det viset att man behövde bevisa - som S sällan behövde - att man inte satt i storfinansens knä. Då blev tonläget extra högt mot näringslivet. Det där är nog borgerlighetens problem än i våra dagar känns det som.