Extraval till riksdagen i höst framstår som en alltmer tänkbar händelse. Förvånansvärt många förefaller vara närmast intuitivt negativa till extravalet som sådant. Det anförs till exempel från flera håll att "väljarna" inte vill ha extraval. Hur nu någon kan veta det? Dessutom är det ju på det viset att väljarna lever i en parlamentarisk demokrati där det ingår att rösta då och då. 

Det är bara att ta det goda med det onda så att säga. Statsvetarveteranen Olof Petersson skriver i sin lärda och dramatiska artikel om extraval och demokrati att: "Svensk parlamentarism klarar inte längre att få fram starka regeringar. Det är bara att konstatera att den representativa demokratin har hamnat i sin värsta kris sedan regeringsformen kom till för ett halvsekel sedan. (--) Möjligheten till extraval är en säkerhetsventil. Det är bra att den finns men att den löser ut betyder att någonting inte fungerar som det ska. Varje extraval är ett nederlag för den representativa demokratin." (DN Debatt 22 juni)  Så är det kanske. Nederlag är emellertid viktiga delar av tillvaron. Att hantera nederlag klokt och omdömesfullt är sannolikt något av det mest strukturellt betydelsefulla som vi människor kan göra här i tillvaron. Nederlagets kärna är att den parlamentariska demokratin inte har lyckats inkorporera Sverigedemokraterna på ett sunt sätt. Parlamentet sprang under några år sjufalt iväg åt ett annat håll än SD. Att vara mot Sverigedemokraterna blev politikens avgörande sakfråga. SD: s storlek och psykologiska sprängkraft gjorde att regeringsbildandet ändade i nederlag både 2014 och 2018. Inte på så sätt att regeringarna var värdelösa. Men på så sätt att de endast kunde tillkomma genom avtal och överenskommelser där den parlamentariska demokratins grunder om majoritet och mandat förhandlades bort. Vid regeringsbildningen 2019 förvärrades läget genom att inte bara SD utan nu även Vänsterpartiet - som ingick i regeringsunderlaget(!) - pekades ut som "ytterkantspartier" som skulle isoleras från politiskt inflytande. Ett helt bisarrt läge. När Vänsterpartiet började skramla med sina mandat och krävde inflytande så brast alltihop till slut. V ville begära en misstroendeomröstning mot statsministern. Det större SD lämnade in misstroendebegäran och Löfven och regeringen föll så det sjöng om det. Ytterkanternas revansch om man så vill. Dags att se nederlaget i vitögat. Ett par riksdagsval i snabb följd kan kanske ge parlamentarismen nytt syre och starka regeringar.