De har på olika sätt varit aktörer i den märkliga härva där uppemot 1000 barn från 1998 och framåt gavs en egen diagnos som enbart kunde hävas med ett permanent uppehållstillstånd.
"Sjukdomen" förekom i stort sett endast i Sverige och drabbade nästan enbart barn i asylsökande familjer från forna Sovjetrepubliker. Ruljansen pågick i stor omfattning fram till 2019 då magasinet Filter publicerade intervjuer med nu vuxna barn som berättade om hur de tvingats av sina föräldrar att spela apatiska. Verksamheten fick sig också en knäck då Sverige 2016 införde tillfälliga uppehållstillstånd som norm i invandringspolitiken.
Kvartals podd är en nyttig - om än smått absurd - påminnelse om ett par grundläggande insikter. För det första påminns vi om skillnaden mellan utbildning och bildning. Den som är bildad kan förstås också vara utbildad; men det är ingen förutsättning för bildningen. Den som är utbildad kan förstås också vara bildad; med det är ingen förutsättning för utbildningen.
Berättelsen om de apatiska barnen är en berättelse om hur högt utbildade läkare och chefer på Socialstyrelsen låter sig duperas/tystas av en liten grupp aktivister inom barnläkarföreningen. På fullt allvar ägnade sig sedan den medicinska professionen åt en "behandling" som främst innebar att skriva inlagor till Migrationsverket om behovet av permanenta uppehållstillstånd. Nåt mer obildat än så är svårt att tänka sig.
För det andra påminner Kvartal oss om betydelsen av att vara misstänksam mot sina känslor. Känslan kan förstås visa sig vara rätt men den kloke låter känslan få möta förnuftets motstånd innan man rusar iväg i känslans riktning. Särskilt viktigt är det att läkare med ansvar för andra människors liv och hälsa förmår att hålla huvudet kallt. Rädslan för att bli kallad "rasist" borde självklart inte ha hindrat läkare och tjänstemän på Socialstyrelsen att säga ifrån om sjukdomar där de sjuka barnen blev friska genom permanenta uppehållstillstånd för sig och sin familj.
Kvartals podd är mycket lärorik. De tre läkare som deltog i samtalet framträder öppet med hur de fångades av tidsandan och länge tystade sina tvivel; innan de ryckte bort plåstret. Känslor och utbildning är naturligtvis vitala delar av våra liv och vårt samhälle. Men bildning och sund misstänksamhet är minst lika grundläggande för att inte tystnad och tokerier ska ta överhanden för ofta.