Personligen har jag stort utbyte av de snabba och närmast gränslösa delningsmöjligheterna som den tekniska utvecklingen har givit oss i form av twitter, Facebook och Instagram. (Jag vet att det också finns andra liknande tjänster. Men efter som jag inte använder dem så håller jag mig till de sociala medier jag har användarerfarenhet av.)

Under årens lopp har jag sett många urspårningar på sociala medier. Därav ingressens ord om osociala och asociala beteenden. Var och en av oss har alltid ett ansvar för hur vi beter oss privat och offentligt. Det båtar föga att skylla på de sociala mediernas snabbhet och möjliga mångmiljonpublik för urspårade inlägg. På de sociala medierna är var och en sin ansvarige utgivare. Men spaning är att alla inte riktigt förefaller att inse det personliga ansvar man har för vad man säger, vad man delar och för vad man "likar" på nätet. 

Den som bara är sig själv har ju bara sig själv att ta ansvar för; så sägs det ibland lite urskuldande efter råa och förnedrande påståenden och angrepp på medmänniskor, politiker, journalister och alla andra. Det där med "bara sig själv" har jag svårt att förstå. Det finns faktiskt inte någon viktigare person att ta personligt ansvar för än just sig själv. Det är framförallt med sig själv som man ska orka stå ut ett helt långt liv. Andra personer kan man undvika, skilja sig ifrån och markera fysiska och psykologiska avstånd ifrån. Men med sig själv måste man stå ut. Det främsta företrädarskapet under vår jordevandring gäller därför oss själva. Så är det; på nätet och allestädes. 

Med detta sagt vill jag inte sticka under stol med att det förvånar mig stort hur osocialt/asocialt som enskilda riksdagsledamöter, andra offentliga personer och till och med statsråd beter sig ute på de sociala medierna; framförallt twitter. Men släpar inte bara sig själv i smutsen genom att dela skräp och skriva dumheter; smutsen stänker också på det parti och regering man representerar, den förening man företräder, den (ofta statsvetenskapliga) utbildningen inom vars yrkesfält man verkar och på andra partnerskap där man agerar.

Jag kan i och för sig tyvärr förstå att partier och andra organiserade intressen kan finna det vara värt mödan att ha några "kulturkrigare" ute på nätet som ständigt och medvetet missförstår, ljuger, hittar på och helt skamlöst sprider rykten och osanningar. Sånt har alltid funnits. Och sånt finns också på nätet. Men visst är det nu som då politiskt bedrövligt? Särskilt när de som borde veta bättre är de värsta.