Regeringspolitiken befinner sig i kris. Krisens främsta uttryck är oförmågan att få till regeringskonstellationer där de ingående partierna har någorlunda lika uppfattningar i stora och tunga frågor. 

Sedan SD kom in i riksdagen 2010 har allt låst sig. Alliansregeringen 2006-2010 bestod av fyra partier som före valet och i offentlighetens ljus hade jämkat sig samman i frågor där de skilde sig åt som mest. Väljarna gav Alliansen egen majoritet och regeringen uträttade i stort sett vad de utlovat. I nästa val försvann den egna majoriteten och regeringen Reinfeldts andra period var inte så mycket att yvas över för någon. 

Att ha egen majoritet är naturligtvis inte något krav. Faktum är att endast ett fåtal av alla de S-regeringar som styrt landet sedan 1920 har haft majoritet. I praktiken har majoriteten ändå funnits där eftersom oppositionspartierna varit alltför oeniga och osams sinsemellan för att kunna samla ihop en majoritet.

När S och MP bildade regering 2014 så skedde det utan det slags gedigna förberedelser som den första Alliansregeringens fyra partier genomförde. Regeringens väg har därför kantats av kriser där oenigheten då och då har varit större i den lilla regeringskretsen än vad den varit i riksdagen.

I tidningen Dagens Samhälle (nr 31/2020) berättas om att rekordmånga (114) blocköverskridande- och/eller minoritetsstyren (92) bildades ute i kommuner och regioner efter valet 2018. Även i kommunerna har SD ofta varit en triggande motor för nya konstellationer vid makten. Att nya block växer fram är ingen konstigt. Som uppmarschen till söndagskvällens partiledardebatt visade så kan nya och mer "naturliga" regeringskonstellationer vara på väg även i rikspolitiken. Ett tillfälligt "block" med spännvidd från V och till SD hotar nu regeringen och dess avtalsstödpartier C och L.

Att vara "mot SD" kommer sannolikt inte att duga som regeringsklister särskilt länge till vare sig i kommuner eller i riksdagen. Utvecklingstakten styrs mycket av hur SD uppträder. Det ska mycket till för en lokal eller nationell regeringsbildare att våga lita på ett SD-parti där interna maktstrider och pajaser styr dagordningen; som fallet till exempel är här i Norrköping. I långa loppet är det hur som helst så att regeringar återigen kommer att byggas av partier som har ungefär samma världsbild och uppfattning som breda medborgargrupper om hur landet ligger och om vad som beror på vad här i den gemensamma tillvaro som vi kallar för samhälle.