Riksdagens årligen återkommande utrikespolitiska debatt genomfördes på onsdagen. Det är bara att konstatera att det inte längre är den gamla vanliga lunken som råder. Sedan utrikesminister Ann Linde inlett debatten med att läsa upp regeringens utrikespolitiska deklaration gick ordet i kammaren till moderaternas Hans Wallmark. Han utmanade regeringen bröst mot bröst i ett retoriskt drivet inlägg: "Vi har lyssnat till regeringens utrikesdeklaration uppläst av Ann Linde. Låt mig nu inledningsvis återge vad som kan ses som riksdagens utrikesdeklaration. I kontrast till regeringen och där den möter en majoritet av kammarens ledamöter emot sig bestående av fem eller sex partier."
En sådan utmaning hör verkligen till ovanligheterna i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk offentlig debatt. Kanske får man gå så långt tillbaka som till det kalla krigets tidiga 1980-tal Socialdemokraterna och Moderaterna brakade samman i en konflikt om Ubåtskommissionen. En konflikt som bland annat innehöll hårda ord mot den då unge M-ledamoten i riksdagen Carl Bildt som anklagades för att "svika sitt land".
Hans Wallmarks inlägg påminde effektivt om att regeringen saknar majoritet i ett antal säkerhetspolitiska frågor. Vilket är sant. En regering som befinner sig i ett sådant läge behöver förr eller senare jämka sig samman med riksdagen. Kanske inte i varje sakfråga som nämndes i Wallmarks anförande i riksdagen. Regeringen har ett ganska stort friutrymme inom utrikespolitiken. Men i frågan om till exempel "Nato-optionen" - ett slags förberedelse för att i ett skarpt läge kunna vända sig till Nato för hjälp - som fem partier ställt sig bakom i riksdagen, är det i längden ohållbart för S och MP att låtsas som om inget hänt. Kerstin Lundgren från Centerpartiet talade i debatten om regeringens "osäkerhetspolitiska" linje. Vilket väl är att ta i lite grann. Men konfliktnivån har otvetydigt höjts. Det åligger regeringen att försöka jämka ihop saker och ting.
Själv har jag allt svårare att förstå värdet för S att tillsammans med V och MP försöka låsa in sig i ett slags "Tredje ståndpunktshållning" från kalla kriget. Senast i måndags övade vårt flygvapen bombfällning över mellersta Sverige tillsammans med bombplan från USA; Natos största och viktigaste medlemsland. Sådana övningar är helt enkelt inte kompatibla med hårda avståndstaganden mot dem som kan tänka sig en Nato-option. Det duger kort sagt inte för Ann Linde att skälla på majoriteten för att den inte är en minoritet.