Utan att försjunka alltför mycket i siffror så framkommer att "Omkring 725 000 personer – var åttonde person i arbetsför ålder – försörjs i dag helt av sociala ersättningar." (Almega på DN Debatt 28/2)
Svenskt Näringsliv har för sin del också räknat utifrån begreppet "självförsörjande", där gränsen går vid en inkomst på knappt 13, 500 kronor efter skatt. Under en "sexårsperiod nådde 700 000 personer - studenter oräknade - aldrig upp till den inkomstnivå som krävs för att definieras som självförsörjande." (Svenskt Näringslivs hemsida 20/2)
I rapporterna jämförs olika "bidragshushåll" med hushåll där de vuxna arbetar heltid med löner motsvarande ingångslönen för ett vårdbiträde; 22 900 kronor. Det visar sig (Almega) att såväl etableringsersättningen för nyanlända och a-kassan håller rimliga respektavstånd till arbetsinkomster. Den disponibla inkomsten ökar med flera tusenlappar i månaden om en vuxen i hushållet byter ut bidraget mot heltidsarbete. Det ser värre ut för arbetslinjen i de hushåll som lever på ekonomiskt bistånd. (socialbidrag): "Ett par med ett barn, där båda vuxna lever på ekonomiskt bistånd, ökar sin disponibla månadsinkomst med blygsamma 200 kronor om en av dem börjar arbeta heltid. Med fler barn i hushållet försvinner den ekonomiska vinsten av att arbeta helt och hållet."
De båda organisationerna presenterar en rad hyfsat adekvata förslag för att bryta det stora utanförskapet. Det moraliska/praktiska fundamentet i förslagen kan sammanfattas med några ord från Almega på DN Debatt: "Maximalt bistånd kräver att mottagaren på heltid ägnar sig åt aktiviteter som kan göra personen anställningsbar" som till exempel kunskaper i svenska, bidragstak, yrkesutbildningar, subventionerade instegsjobb.
Aftonbladets ledarsida (28/2) kommenterar förslagen/rapporterna med rubriken "Högerdirektörer spottar landets fattiga i ansiktet." Vilket är ett bisarrt perspektiv på ett mänskligt och politiskt jätteproblem. Den svenska samhällsmodellen bygger på att välstånd växlas ut till välfärd genom högt arbetskraftsdeltagande och höga självförsörjningsgrader och stora skatteinbetalningar till det allmänna. Arbetslinjen är vital för det socialdemokratiskt präglade samhället. Att blunda för utanförskapets eländesdrivande karaktär är nog det mest salivstänkande man kan ägna sig åt i det här sammanhanget.