I det stora landet i väster insåg tidigare i veckan showmannen Trump till slut att sändningstiden för programmet om honom i rollen som USA: s president var över. Ett ordnat maktskifte kunde därvidlag ha sin början. I den svenska inrikespolitiken är det ännu långt till val och eventuella maktskiften är höljda i framtidens gissningsdimmor. Mycket är även sig likt. Sverigedemokraterna har som vanligt huvudrollen bland partierna. Och Socialdemokraterna tycks ha kommit tillbaka som det självklara regeringspartiet; ungefär som i fornstora dar. Vilket kan förefalla vara paradoxalt med tanke på de låga röstetal och ungefär lika låga opinionssiffror som numera omger det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratins starka ställning - trots sitt försvagade röststöd - befinner sig i en kommunicerande kärl relation till mitt första påstående om vad som är sig likt i politiken; sverigedemokraternas huvudroll. 

Den tidigare statsministern Göran Persson uttryckte vid ett nyligt tillfälle saken som att Socialdemokraterna har "parkerat tio procent av sin valmanskår hos Sverigedemokraterna."  Även om "har parkerat" nog är en väl förskönande omskrivning av vad om skett när S-väljare har gått över till SD och även om 10 procent nog är i minsta laget så är det en viktig iakttagelse som Persson gör. Det speciella i den uppkomna situationen - och som förklarar den socialdemokratiska maktparadoxen - är att de S-väljare som bytt parti nog förmodligen gör större nytta för Socialdemokraterna i sitt nya parti än vad de skulle ha gjort om de blivit vid sin läst.

Sverigedemokraternas storlek är nämligen ett stort hinder för maktskifte i Sverige. Det är inget oöverstigligt hinder naturligtvis. Men nog hade dagens M-ledare Ulf Kristersson varit mer tillfreds med de storleksförhållanden som rådde mellan Carl Bildts moderater och det informella stödhjulet Ny Demokrati vid maktskiftet 1991. Då hade M drygt 21 procent medan stödpartiet knappt hade sju procent. I dagens läge är M bara något större än SD i opinionsmätningarna. SD-samarbete är kontroversiellt i sig självt. En M-KD regering som får igenom sin budgetar och annan profilerad politik genom samarbete med ett mycket stort SD i riksdagen är än mer vanskligt. Därför är S-väljarnas bidrag till ett stort SD inte självklart enbart negativt för S. Men det är höga risker. Ett fungerande regeringsblock av M-KD-SD som lyckas ta itu med kriminalitet, invandring, tiggeri och skolresultaten kan komma att sitta i flera mandatperioder.