Deras besked till medlemmar, förtroendevalda och omvärlden är att partikongressens beslut om att säga nej till svenskt medlemskap i Nato, inte gäller längre. Detta därför att beslutet i början av november 2021 utgick "från en verklighet som inte finns kvar efter Rysslands olagliga krig."
Det är ett djärvt, rakt och klokt besked. Andersson och Baudin säger: "Om det (--) uppstår ett behov av att göra ett förändrat säkerhetspolitiskt vägval är det upp till partistyrelsen som partiets högsta beslutande organ mellan kongressperioderna att ta ett sådant beslut."
Intresserade partimedlemmar uppmanas att delta i en säkerhetspolitisk dialog som de förtroendevalda i partidistrikten skyndsamt uppmanas att dra i gång.
Satt man i regering första gången 1917 och fortfarande - med några få "raster" - sitter kvar i regeringsställning så har man förvisso sett många verkligheter komma och gå. Oftast har de nya verkligheterna etablerats gradvis och regeringspartiet har därför också gradvis och ofta endast antydningsvis anpassat sig till de nya förutsättningarna. Ledordet har varit att "politiken ligger fast" oavsett vad som händer. Trygghetsskapandet och de långa och igenkänningsbara linjerna i politiken har setts som viktigast. Och det på goda grunder. Som Katarina Barrling och Cecilia Garme visar i sin nya bok "Saknad" så är det "förflutna" en väsentlig del av nuet för majoriteten av den vuxna befolkningen. Tvära kast och alltför mycket av nya verkligheter är därför inget som rekommenderas för en valvinnare. ("Saknad" recenserades 2 april i Folkbladet.)
Ibland - som nu - gäller det omvända. Så gott som alla ser och skräms av den verklighet som Ryssland visar upp i Ukraina. Regeringspartiet har inte råd att slänga bort tid och anseende på partiinterna piruetter i syfte att skjuta upp anpassningen till verkligheterna. Egentligen togs ju ansatsen till det steg som nu väntar redan vid 1990-talets början då en S-regering plötsligt meddelade att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EU. Sensationellt nog röstade många inom S ja i den dramatiska folkomröstningen 1994. Nu är det faktiskt mindre dramatiskt. En stor del av folket och nästan alla partier är redan där i den nya verkligheten. Därför fungerar det bra med "dialog" och "partistyrelsebeslut" i Nato-frågan. Magdalena Andersson och Tobias Baudin har därför bra timing när de kliver fram och tryggt tar befälet.