Det var ett intressant och bra program som på och mellan raderna sa mycket om svensk politik just nu. Det blev till exempel övertydligt vilken central position som Sverigedemokraterna har i inrikespolitiken idag. Programmet med Mikael Damberg var det åttonde - av femton - i Holmbergs intervjuserie. Med några få undantag har Sverigedemokraterna dykt upp som stort diskussions- och frågeämne vid alla intervjuer. Dels i form av kommentarer till olika utspel och citat av SD-politiker och dels i form av SD som ett parti som det är möjligt eller inte möjligt att till exempel budgetsamarbeta med i riksdagen.
SD: s partiledare Jimmie Åkesson har ännu inte gästat "30 minuter". Vore jag i Anders Holmbergs kläder skulle jag planera in Åkesson i program nummer femton. Det vore ett dramaturgiskt väl valt upplägg att runda av programserien med en grillning av den informella huvudpersonen i politiken; låta Jimmie Åkesson få ge sin bild av sina chanser att ta ett steg uppåt i den formella riksdagspolitiska näringskedjan
Maktpolitiskt är det uppenbart helt logiskt med detta stora intresse för SD: s göranden och låtanden. Sakpolitiskt är det något mer märkligt att ledande politiker i de övriga partierna och tyckarna på många stora ledar- och kultursidor gång på gång, ivrigt och villigt springer i överdriftsfällan så fort SD kommer på tal. Under intervjun med Mikael Damberg kom till exempel ett uttalande från SD: s partisekreterare Richard Jomshof upp på bordet. Jomshof hade i ett annat SVT-program sagt att han tycker att islam är en "avskyvärd religion". Damberg tog i från tårna och sa att det var ett "rasistiskt" uttalande av Jomshof. Vilket inte ens med lågt ställda krav på vad rasism är kan sägas vara ett adekvat omdöme. En kommentar i stil med att "En sak som jag djupt ogillar är politiker som tycks sakna förmåga att tala om andra människor med respekt och omdöme", hade i mina ögon varit betydligt mer träffsäker och relevant. Att låta sig svepas med av SD: s stil och ton - låta överdrifter mötas av andra överdrifter - ger möjligen applåder i de egna närmaste leden av åsiktsfränder. I allt väsentligt leder dock sådana reaktioner främst till att SD: s särställning i politiken återigen bekräftas för den breda publiken.
30 minuter är kort sagt ett bra och upplysande politiskt TV-program. En lärdom hittills är att "Alla pratar om SD" även när de borde prata om något annat. De ska bli spännande att se om även Jimmie Åkesson faller in i normen?