Marcus Birro talade magiskt bra i Ludvika på S-möte. På bilden talar Birro dock på ett förstamaj möte med KD i Uppsala.
Jag har firat förstamaj många gånger och på många olika sätt och på många olika platser. Nu på senare år när jag har min tjänst som redaktör på Folkbladet så har det inte blivit så mycket traskande i demonstrationstågen för min del. Jag har istället varit ute på olika förstamaj möten för att skriva och kommentera från demonstrationer och möten. Jag är inte någon av de allra mest frälsta förstamaj anhängarna. Det är ju färre och färre som deltar i evenemangen och för regeringspartiet Socialdemokraterna har jag svårt att se vitsen med att via upp hur få man är? Inom vänstern tänker väl många annorlunda. Där är man mer bekväm med oppositionsrollen - lever rentav i symbios med att vara mot majoriteten - och har skolats in i demonstrations- och provokationstraditionerna. Vänsterns förstamaj tåg är ju dessutom på väldigt många platser talande nog sedan länge betydligt större och avsevärt mer livliga än de socialdemokratiska promenaderna på den första dagen i maj.
Ändock; när jag står där och hör orkestern spela och marschera och när jag ser flaggorna och fanorna vaja i händerna på gamla kämpar så känns det hemtamt och inspirerande på något sätt. Envar av oss är fast i traditioner av något slag. Så är det nog bara.
I år är en väldigt speciell förstamaj. Jag ska titta på digitala möten med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Norrköping och även kolla in S nationella möte med Löfven och LO-ledaren med flera talare. Men som sagt; det har varit många speciella förstamaj möten under årens gång.
Här firas för sista gången en årsdag för kommunistregimen i Östtyskland. Det är oktober 1989. Snart ska muren falla.
Mest bisarrt är utan tvekan den förstamaj parad jag deltog vid i Östberlin i mitten på 1970-talet. Jag var elev på arbetarrörelsens folkhögskola Jära i Småland. Vi skulle göra en skolresa och med tanke på skolans miserabla ekonomi - Jära gick i konkurs något år efter att jag slutat på skolan - så var nog Östtyskland ett prisbilligt alternativ. Det arma landet la en hel del resurser på omvärldspropaganda. En busslast med ungdomar från en socialdemokratisk skola i Sverige var nog ett gott bete för regimen.
Lasse Stjernkvist som partisekreterare för S och Lasse Åberg presenterar S förstamaj märke för år 2000. Ett märke som Lasse Åberg skapat för S räkning.
Förstamaj i Östberlin var som sagt bisarrt så det dög. Fyllan var massiv hos de utkommenderade människorna i det oändligt långa tåget. På Sovjetmanér gick tåget förbi en hederstribun där det östtyska kommunistpartiets politbyråmedlemmar stod uppradade. Ja herre min skapare vilken pärs!
Här ses finansminister Magdalena Andersson i S-tåget vid förra årets förstamaj möte i Stockholm.
En annan förstamaj tog jag bilen till Ludvika och lyssnade på Marcus Birro som var inbjuden av S att hålla tal. Sporthallen i Ludvika var proppfull och Birro närmade sig publikrekordet som hölls av Olof Palme. Marcus Birro var magiskt bra. Han är oerhört sensibel och han har orden och han är en estradör. Han fann vägarna rakt in i de strävsamma människornas hjärtan och tankar där i Ludvika.
Alf Svensson och Folkbladets Widar Andersson dealde på scenen på ett förstamaj möte i Norrsundet.
En förstamaj diskuterade jag med KD: s dåvarande partiledare Alf Svensson på ett samarrangemang mellan S och KD i Norrsundet utanför Gävle. När jag var pojk åkte jag med i familjens Volvo Amazon när det anordnades ett bilburet förstamaj tåg i Askersund. Det var då teknikoptimismen och framstegstron var som starkast under efterkrigstiden; varför skulle arbetare behöva gå och släpa på plakat och flaggor när man kunde åka bil och hålla ut en fana genom det nervevade bilfönstret!? Och nu idag ska man alltså sitta och stirra på en skärm på förstamaj. Nå. Snart är det nytt år igen och då får vi se vad förstamaj har att bjuda på för överraskningar!