Jag får nog betraktas som en betongsosse. Tycker att tillväxt är viktigt. Är dessutom östgöte och Norrköpingsbo och känner en bubblande förtjusning inför allt som ska byggas i regionen, bostäder och en ny järnväg mellan Stockholm och Linköping. Därför blev jag orolig när Mark- och överdomstolen sa nej till fortsatt kalkbrytning på Gotland.
Det handlar om en klassisk konflikt. Å ena sidan Cementa som driver en anläggning som står för nästan hela Sveriges cementproduktion. Om den stängs kan vi stå inför en byggkris. Å andra sidan miljö- och naturvärden. Kalkbrytningen orsakar stora utsläpp av växthusgaser och hotar dessutom vattentillgången i Slite och på Gotland. Jag måste erkänna att jag inte har hängt med i alla turer. Det är en komplicerad fråga och det blir inte enklare när politik och juridik blandas. Men jag har förstått att läget är låst.
Oppositionen i riksdagen tycker inte att det är lika komplicerat. Moderaterna och Sverigedemokraterna kräver att regeringen löser frågan. Ja, man kräver att ansvarig minister slår näven i bordet. Vad regeringen ska göra, det framgår inte lika tydligt.
Vi känner som sagt igen konflikten. Jämförelsen kan förefalla halsbrytande, men många av argumenten förekommer i debatten om vindkraft, inte minst i den som förs i Norrköping och Finspång apropå Holmens planer. Skillnaderna är i och för sig många, men även här står nationella och till och med globala intressen mot de lokala och personliga. Cementas anläggning är säkert miljömässigt bra med internationella mått mätt, men det är en klen tröst för dem vars livsmiljö påverkas dramatiskt. Vindkraften är betydligt bättre än oljan och kolet men det lugnar knappast den som är orolig för att få ett vindkraftverk som granne.
Det här är oerhört svåra frågor. Förefaller närmast olösliga. Och därför ligger det kanske nära till hands att kräva att någon slår näven i bordet eller pekar med hela handen och tydligt talar om vad som ska gälla. Vilket och vems intresse som ska gå först.
Nej, jag tror inte att regeringen eller någon annan ska peka med hela handen. Jag tycker definitivt inte att regeringen ska köra över miljöprövningen. Vi ska ha höga miljökrav och då måste de även gälla i ett skarpt läge.
Trots det låsta läget, jag tycker faktiskt att historien om Cementa på Gotland antyder något hoppfullt. Om jag förstått rätt är alla ense om att Cementa lämnade in en bristfällig ansökan om fortsatt kalkbrytning. De kände sig kanske för säkra. Med en betydligt bättre miljökonsekvensutredning hade det varit möjligt för företaget att få igenom sin ansökan. Det hade förstås krävts fler åtgärder, men det är inga omöjliga miljökrav som ställs.
Det borde betyda att sista ordet inte är sagt. Den här typen av ansökningsprocesser tar tid, och många menar att det tar för lång tid att börja om från början. Därför behövs det måhända någon form av övergångslösning.
Men som sagt, den här historien visar att det inte är omöjligt att förena jobb och miljö. Det kommer att kosta för företag som Holmen och Cementa, och därmed i förlängningen för oss alla, att leva upp till högt ställda miljö- och naturkrav. På sikt får vi emellertid mer hållbara jobb.
Det betyder inte att alla blir lyckliga, men för att uttrycka det politiskt pompöst; med tydliga miljökrav är det möjligt att driva på för lösningar som möjliggör omställningen till ett hållbart samhälle. Mitt i de laddade konflikterna anar jag konturerna till det gröna folkhemmet.