Ingen behöver tala om för mig att det finns viktigare saker än sport. Jag är väl medveten om att det var barnsligt att häromkvällen sitta och sura en stund när ett av mina favoritlag i fotboll förlorade. Ja, jag vet att jag passerade en slags vuxengräns från så att säga fel håll redan när jag skrek offside under radioutsändningen. 

Trots allt detta har jag en i min närmaste omgivning som inte kan låta bli att påpeka just detta, att jag är barnslig. Hen har rätt, som vanligt, men mitt engagemang för fotboll och annan idrott gör mig inte ett dugg mindre engagerad i riktigt viktiga frågor. Det barnsliga engagemanget konkurrerar inte ut klimatkrisen eller långtidsarbetslösheten eller andra allvarliga frågor. Fotbollsmatchen häromkvällen trängde inte ens ut trafikproblemen på Östra promenaden. 

Jag tycker alltså att det måste finnas utrymme för lite barnsligt engagemang. Därför reagerar jag även när en del försöker göra idrott, inte minst nu i OS-tider, till något annan än vad det egentligen är. När kommentatorer och andra försöker tolka in politiska och existentiella frågor i springandet eller bollsparkandet eller vad det nu handlar om för idrott. För den enskilde idrottaren kan det självklart handla om mer. För en simmare kan det skilja en hundradel mellan ett liv utan ekonomiska bekymmer och ett helt vanligt liv. Men för mänskligheten i stort är det trots allt bara en hundradel och en spänning för stunden. 

Därför kan jag, trots mitt stora idrottsintresse, störas av att idrotten ibland breder ut sig på ett närmast absurt sätt. När det sparkas och springs och kastas i alla TV-kanaler, då får till och med jag en överdos. 

Vad jag försöker säga är att det i ett gott samhälle måste finnas utrymme för det oförargliga och lekfulla. I vissa kretsar, inte minst politiska, finns det ibland en tendens att bara betrakta det riktigt nyttiga som värdefullt. En skepsis till glitter och glädje. Det lekfulla ses som ett opium för folket, som bedövar våra sinnen och tar kraft från det verkligt viktiga.

Jag tror snarare att det är tvärtom. Vi behöver det oförargliga för att orka med allt det allvarliga.

Och jag kan lova, om Sleipner vinner ikväll, då får allt mitt övriga och betydligt viktigare engagemang en rejäl injektion. Och jag kommer att sprudla, utan att min närmaste omgivning begriper hur det kan komma sig. Men jag lovar, mitt barnsliga sprudlande kommer att smitta av sig på personer som inte ens vet att Sleipner är ett fotbollslag.