När vi i sjätte klass skulle välja vilket tredjespråk vi ville studera, lockade franskläraren med att Frankrike var den goda matens och måleriets hemland. Spanskläraren talade om hur många människor runt hela världen som talade spanska, om att man med spanska kunde resa i hela sydamerika. När vi till slut kom till tyskläraren, konstaterade hon nyktert att Tyskland var Sveriges största handelspartner.
Då, i slutet på nittiotalet, var det svårt att tänka sig den ledande ställning Tyskland har i Europa idag. När Stefan Löfven (S) möter sin tyska motsvarighet Angela Merkel, är det den här kontinentens ledande politiker han sammanträffar med: Både i eurokrisen och i den pågående flyktingkrisen är det Merkel som sätter tonen i det europeiska samarbetet just nu.
När Storbrittannien isolerar sig och Frankrike är försvagat, och allt fler av de övriga europeiska länderna ser ut att företräda särintressen, faller det på Tysklands lott att hålla ihop en gemensam europeisk linje. Ekonomiskt är en sådan särställning motiverad sedan länge – men att spela även de politiska och humanitära huvudrollerna har varit långt ifrån självklart.
I dagligt tal hör man fortfarande ibland att Tyskland har ett generöst asylmottagande för att "kompensera ett dåligt samvete." Det är naturligtvis inte sant. Det som kan innehålla ett korn av sanning är att Tyskland, liksom många andra länder, genom sin historia har varit tvunget att reflektera över begrepp som medmänsklighet och över sin egen roll i Europa, och att de har tagit den uppgiften på större allvar än många andra.
Ett aktuellt exempel på motsatsen är Ungern, vars 1900-talshistoria fortfarande är ett öppet sår, som landets regering är mer intresserat av att riva upp och utnyttja i populistiska syften än att läka. Därför är det heller ingen överraskning att det är Ungern, inte Tyskland, som bygger murar idag.
När Stefan Löfven idag träffar Angela Merkel är det två politiker som står sida vid sida i den Europeiska Unionen som möts. Och när historien om vår tid skrivs, så är det inte omöjligt att det är berättelsen om hur Tyskland gick från att vara delat, till att ena hela Europa, som skrivs.