Det var länge en regnig, molnig och mörk sommar. Först i augusti, när de allra flesta av oss börjat arbeta igen, tittade solen fram – och som av en händelse gäller precis detsamma för det politiska samtalet som för vädret.
Att följa debatten har varit frustrerande. Där politikerna å ena sidan har tävlat i att fördöma terroristorganisationen IS grymheter mot civila, har de å andra sidan tigit om vad man ska göra för alla dem som flytt från samma grymheter. Så har det blivit, eftersom en högljudd och populistisk mobb har tillåtits sätta agendan, helt i strid mot den tysta majoritetens önskemål.
Det finns, som Lars Stjernkvist (S) tidigare i veckan uttryckte det på den här sidan, ingen anledning att stämpla alla som vill debattera invandring och integration som rasister. Det finns skribenter som försökt föra en allvarligt menad debatt både till höger och till vänster. Det har också funnits starka röster för medmänsklighet på båda sidor. Problemet är att de har dränkts i en flod av oljud, som gått hela vägen från hets mot folkgrupp till en kränkning av den allmänna intelligensnivån.
Det här är problematiskt eftersom det skymmer det som verkligen är viktigt, och hindrar oss att ta itu med verkliga samhällsproblem: När människoliv går förlorade i massor på grund av en dysfunktionell europeisk asylpolitik utmålas världens allra mest utsatta människor som en fiende. När all tillgänglig forskning pekar ut invandringen som en tillgång, blir den politiska frågan hur våra välfärdssystem ska klara av den.
Mycket handlar om en politisk felbedömningen. När de populistiska krafterna låtit som högst, har vissa politiker och debattörer trott sig böra tillfredsställa den opinionen. I den strävan tycks de ha glömt bort att den stora majoriteten står för fortsatt solidaritet och medmänsklighet.
Den våg av solidaritet som löpt genom Europa de senaste dagarna löser inga problem. Det kan ingen välgörenhet göra. Det som krävs är politiska åtgärder, och där kan opinionsutbrottet verkligen spela roll – som en signal till våra makthavare att det är dags att få någonting gjort.