Kärnkraften tuffar och går som aldrig förr i Sverige. Uppgraderingen och moderniseringen av de gamla reaktorerna ger stadigt mer effekt ut i elnätet. I politiken fortsätter dock kärnkraften att vara ett trauma. Drygt 33 år efter folkomröstningen som vanns av Socialdemokraternas och Folkpartiets avveckling med förnuftslinje kan kärnkraften dominera en partiledardebatt i Sveriges riksdag.
Så var det i går.
Det är Stefan Löfvens tillträde som partiledare för Socialdemokraterna som tänt de borgerliga partistrategernas lust till återanvändning av en gammal goding från förr. Som IF Metallordförande var Stefan Löfven öppet positiv till tanken på att bygga nya kärnkraftsverk som ersätter de gamla. När han nu leder S - som alltsedan folkomröstningen 1980 håller avvecklingstanken retoriskt levande - anar de borgerliga en chans att hugga mot Löfvens trovärdighetsstrupe.
Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD) krävde besked om var Socialdemokraterna står i kärnkraftsfrågan. Björklund ville veta om S ansluter sig till Alliansregeringen som har enats om att det ska vara tillåtet att bygga ny kärnkraft? Mikael Damberg för socialdemokraternas talan i riksdagens partiledardebatter. Damberg gav ett i saklig mening tydligt svar. Genom effektiviseringar och genom investeringar i gröna kraftkällor har S som långsiktigt mål att kärnkraften ska kunna fasas ut när det kan göras utan problem för industrin, hushållen och välfärden.
Mikael Damberg hävdade också att den viktiga frågan som borde diskuteras i blocköverskridande förhandlingar är vilket energibehov som Sverige bedöms ha om 20 år. Och om hur det behovet i så fall ska mötas. Med en gemensam grund i energibehovsfrågan skapas ett bra underlag för gemensamma beslut om vilka kraftkällor som erfordras för att möta behovet.
För den som har minsta fallenhet för att läsa mellan raderna framstår det som övertydligt att Socialdemokraterna mycket väl kan tänka sig att en långsam utfasning av kärnkraften föregås av att en eller flera nya reaktorer ersätter några av de gamla.
De borgerliga är emellertid inte intresserade av att lyssna på det örat. Det politiska spelet är viktigare. Möjligheten att bildsätta Stefan Löfven som en viljelös gisslan i ett energinaivt parti överflyglar det nationella intresset av en gedigen och stabil energiöverenskommelse. Vilket Göran Hägglund väl illustrerade med sina lustfyllda citat ur intervjuer där Löfven vid upprepade tillfällen undvek att ge svar på frågor om ny kärnkraft.
Självfallet har även spekulationer om eventuella nya regeringskoalitioner efter valet en roll i kärnkraftsdramat. Miljöpartiet tål inte vad som helst före ett val. Men politiken borde kunna höja sig något över dagsbråksfrågorna. Det kommer alltid att finnas något eller några partier som har kortsiktiga vinster av en fortsatt osäkerhet om kärnkraften. Sveriges långsiktiga intresse av säkra och prisvärda elleveranser borde väga över.
Statsministern och "samhällsbäraren" Fredrik Reinfeldt har bollen.