Under söndagen talade statsminister Stefan Löfven (S) på invigningen av den nya Citytunneln i Stockholm. I vanliga fall hade man kunnat ta det som ännu ett exempel på politikens fixering vid landets huvudstad – att det som händer i Stockholm får mer uppmärksamhet än det som händer i resten av landet.
Det vore en orättvis beskyllning mot en statsminister som just valt bort rampljuset i Almedalen till förmån för en resa genom landet – och det vore också orättvist eftersom just denna tunnel genom Stockholm kommer att få betydelse för hela landet.
Att Stockholmarnas pendeltåg leds om kan ju vara bra för deras vidkommande, men det som verkligen betyder någonting är att den getingmidja som länge begränsat den svenska tågtrafikens tillväxt äntligen har vidgats.
Ända sedan järnvägens utbyggnad 1872 har enbart två spår lett förbi centrala Stockholm. Det har skapat en flaskhals som begränsat antalet tåg som passerar staden, och som gjort dem känsliga för olyckor och tekniska fel.
Den kapaciteten dubblas med Citytunneln i ett slag. Det innebär inte bara fler tåg på våra järnvägar, utan också att den som pendlar till och från staden nu kan göra det med större säkerhet på att komma till och från sitt arbete i tid.
Därför är det inte helt fel att säga – fast ingen av städerna har flyttat på sig – att Stockholm och Norrköping ligger närmare varandra idag, än de gjorde igår.
Det är både häftigt och viktigt – men ännu viktigare är att komma ihåg att det här bara bör vara början på en ny och bättre tid för den svenska järnvägen. I en tid när inrikesflyget framstår som mer ohållbart än någonsin förr måste vi föra de svenska städerna närmare varandra.
Därför måste den höghastighetsbana som just nu planeras mellan Sveriges fyra storstadsregioner vara varje regerings första prioritet på infrastrukturområdet. Bara så blir transporterna hållbara på lång sikt – och bara så kan vi föra de svenska städerna närmare varandra.