När Centerpartiet i förra veckan avslöjade att de var på väg att byta fot i frågan om ett svenskt NATO-medlemskap kände jag någonting som är ganska ovanligt för en socialdemokrat. Jag tänkte: Ja, varför inte egentligen?
Inte för att Centerpartiets åsikt i frågan är särskilt betydelsefull – det finns helt klart en poäng i de som pekar ut att vi dels har en långsiktig försvarsöverenskommelse från förra hösten, och att vi redan som det är borde låta den nytillsatta utredningen om våra militära allianser arbeta färdigt. Deras åsiktsbyte känns mest som ett försök att göra inrikespolitik av säkerhetspolitiken, och det ska man akta sig noga för.
I själva sakfrågan är läget dock annorlunda. Sverige är, redan som det är, tillräckligt inringat av och involverat med NATO-länder att ett medlemskap bara skulle vara en ytterligare bekräftelse på den associationen. På det säkerhetspolitiska planet vore ett sådant steg bara det nästa på en väg som vi redan länge vandrat längs.
På det inrikespolitiska planet är det något svårare – det finns fortfarande en stor opinion som inte vill identifiera sig med en militär allians, och det måste man som politiker ha all respekt för. Ett försvarssamarbete är ett långsiktigt beslut, som måste ha en bred och övertygande folklig majoritet i ryggen. Att vi, ekonomiskt och politiskt såväl som militärt, är att betrakta som en del av västvärlden borde däremot inte vara kontroversiellt för någon.
Så kan NATO-medlemskapet framstå som ett relativt okontroversiellt beslut. Men om jag alltså kan ställa frågan "Varför inte?", då kan jag precis lika gärna ställa frågan: Varför då? Och den har fortfarande inget tillfredsställande svar – vad är det egentligen som får vissa försvarsivrares vänner att tindra som barns på julafton, så fort ett svenskt NATO-medlemskap kommer på tal?
Gång på gång konstaterar analyserna att det fortfarande inte finns något direkt militärt hot mot Sverige. Och så länge det är så, kommer jag att vara mera orolig över våra egna hökar, än över vilka fåglar det än är som för tillfället sitter högst upp på pinnen i Moskva.