De senaste dagarnas kollektiva, humanitära uppvaknande inom flyktingfrågan kan – när man ser det från en svensk ståndpunkt, till en början tyckas gemensamt för hela Europa. När till och med Storbrittanniens konservative premiärminister David Cameron lovar att ta emot fler flyktingar, är det inte utan att man undrar vem som inte gör det. Men hela EU? Inte riktigt – i unionens utkant står Ungern kvar, bygger vidare på sitt stängsel och skärper lagarna.
Det är – minst sagt – föga överraskande. För även om Ungern inte är helt ensamt i den här frågan, så är landets premiärminister Viktor Órban den tydligaste galjonsfiguren för den – företrädelsevis östeuropeiska – del av unionen som är fortsatt kallsinnigt inför den pågående flyktingkatastrofen. Och det är inte heller den enda frågan han är på kant med övriga Europa i.
Tvärtom har han, sedan sitt tillträde 2010, byggt en hel karriär på att ta ställning mot de gemensamma europeiska värderingarna. För att bara nämna några exempel har Ungern sedan dess fått kritik för att ha försvagat pressfriheten, rättssäkerheten, demokratins ställning och de mänskliga rättigheterna för minoritetsgrupper. Häromåret öppnade Órban för att återinföra dödsstraffet, och han har av och till anklagats för att vilja närma sig Ryssland snarare än Europa.
Det är talande att Ungern ställer sig utanför när större delen av Europa går igenom en gemensam politisk och identitetsmässig kris – talande, inte bara för ett land som ställt sig vid sidan om, utan också för en union med inbyggda problem, som helt saknar verktygen att hantera dem. Skillnaderna mellan öst och väst är fortfarande stora – och de är inte bara ekonomiska, utan också politiska.
För att bli medlem i EU ställs höga krav på demokratiska ambitioner – men regelverket är tandlöst mot det land som redan löst inträde. Och även om svenska politiker tävlar i att fördöma Ungerns agerande, är det värt att notera att både Moderaterna och Kristdemokraterna sitter i samma partigrupp (EPP) som Órbans Fideszparti i EU-parlamentet. Hur många gånger kan man egentligen ta avstånd offentligt – och fortsätta förhandla i slutna rum?