Löfvens text kan läsas ur några olika vinklar. En vinkel är uppmuntrande. Välutbildade specialister inom pedagogik, vård och omsorg ska vara så fria som möjligt att utöva sina yrken. Det vinner alla på.
Politiken ska avhålla sig från att styra verksamheten genom detaljerade beslut om hur verksamheten ska bedrivas.
Stefan Löfven tar i sin artikel upp situationen på den av regeringen hårt detaljstyrda Arbetsförmedlingen. "Arbetsförmedlarna är ofta förhindrade att sätta in den insats som den arbetssökande behöver när det reglerade taket för en specifik insats är nått", skriver Löfven. Så är det. Detaljbestämmelser om hur arbetet ska bedrivas är hämmande för all skapande tjänsteproduktion där människor av kött och blod är "insatsvarorna". Stefan Löfven och S har därvidlag en viss förbättringspotential. Elever, patienter och omsorgstagare är lika lite som arbetslösa inte trädda på ett och samma snöre. För framgång krävs att medarbetarna har ett stort friutrymme att anpassa verksamheten efter de behov och förutsättningar som varje individ för med sig in i skolan, vården och omsorgen. Att till exempel bestämma exakt antal lärare, minutreglera varje skolämnes tidsåtgång eller ha detaljerade reglementen för hur varje skola ska vara inredd är uttryck för en ineffektiv och kostnadsdrivande styrning av skolan.
Däremot finns det anledning att skärpa professionernas ansvar för verksamheternas utfall. Målen för de offentliga tjänsterna är elevernas kunskapstillväxt, patientens bot/lindring och omsorgstagarnas nöjdhet och livskvalitet. Det är utifrån måluppfyllelsen som verksamheterna ska bedömas. Frihet under ansvar är en bra och funktionell paroll i välfärden.
S-ledarens artikel kan också läsas som en blinkning till de "uppror" som under året svept genom bland annat läkarkåren. Upproren har i huvudsak varit politiska och riktade mot utvecklingen där offentlig tjänsteproduktion - som sjukvård och omsorg - styrs mer likt övrig produktion av tjänster i samhället. Det handlar om att sådant som produktivitet och effektivitet står i centrum och att ledtider, upprepade fel och onödigt tidsspill motarbetas systematiskt .
Friheten för professionens medarbetare att "göra som man alltid gjort tidigare" beskärs naturligtvis när produktionen av offentliga tjänster styrs på ett nytt och mer resultatinriktat sätt. Ingen kan blunda för att det förekommer och förekommit märkliga och ibland kontraproduktiva ersättnings- och styrsystem. Stefan Löfven för fram flera talande exempel på styr- och betalningsmodeller som inte befrämjar goda resultat och som självklart bör reformeras. Men huvudinriktningen mot produktivitet bör lika självklart inte överges.
Den tredje läsarten på Löfvens artikel är enbart positiv. Han lyckas på ett begränsat utrymme ge en trovärdig bild av en sammanhållen och skärpt socialdemokratisk välfärdspolitik. Det bådar gott.