I februari lämnade regeringens utredare in ett förslag på lagstiftning mot det grasserande hatet på internet. Det förslaget har nu varit ute på remiss, och ser ut att kunna genomföras utan större dröjsmål.
Det ska bland annat bli lättare att lagföra personer som hotar, trakasserar eller sprider nakenbilder av andra på nätet – och på sätt och vis kan man undra varför en lagstiftning egentligen är nödvändig. Att hota eller förtala sina medmänniskor är ju redan förbjudet – vad blir skillnaden?
Som justitieminister Morgan Johansson påpekar är den existerande lagstiftningen otillräcklig – när brottsligheten flyttar till en ny arena, måste lagstiftningen följa med.
Det är också värt att notera att människor beter sig på ett sätt i sina vanliga liv, och på ett annat på internet. I nästan alla de fall där nättroll har konfronterats i verkligheten, har de backat och sagt att de inte menade vad de skrev.
Det är en klen tröst för offren. En kränkning är lika allvarlig oavsett om den sker analogt eller digitalt.
Detta är kort sagt en välkommen lagstiftning. Den kommer att göra mycket för att värna den personliga integriteten och tryggheten på nätet – särskilt för unga kvinnor. Men den kommer också att få politiska konsekvenser.
Det har i många sammanhang blivit vanligt att kalla de personer som hatar på nätet med rasistiska förtecken för en "svans" till mer etablerade politiska figurer. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Snarare än svans fungerar näthatarna som den organiserade rasismens nos. Det är de som bryter ny mark, de som testar hur långt det är möjligt att gå och de som sätter tonen. Vid sidan om dem som dagligen står för våldtäktshot kan den mest råbarkade debattör framstå som vettig, sansad och normal.
Det nuvarande samtalsklimatet skrämmer viktiga röster till tystnad. Det lyfter andra, som aldrig borde ha hörts, till mitten av den politiska scenen. Det förgiftar och fördummar vårt samtalsklimat – och det är hög tid att vi gör något åt det.