I lördags valdes Jeremy Corbyn till ny ledare i brittiska Labour. Det är, som redan då konstaterades på den här tidningens ledarsida, ett olyckligt val för den europeiska socialdemokratins framtid. Samtidigt, i andra hörnet av Europa, har nämligen en annan populist på vänsterkanten, Greklands före detta premiärminister Alexis Tsipras betydligt större problem.
Hans parti Syriza har visserligen en mycket knapp ledning i opinionsmätningarna – frågan är bara om partiet verkligen är "hans", och om de verkligen skulle ha någon nytta av regeringsmakten den här gången. Deras förra valseger hälsades med betydande entusiasm av vänstern över hela Europa, precis som budskapet om att både Greklands regering och folk sade nej till fortsatta nedskärningar – nu, åtta månader senare, är nedskärningarna till större delen genomförda, regeringen fallen och partiet inne i en öppen splittringsprocess.
Det är inget konstigt med det – det är helt enkelt så det måste gå för den politiker som går till val på, och lyckas övertyga väljarna om, en orealistisk politisk agenda. Ställd inför de ekonomiska och politiska realiteterna spelar det ingen roll vilken entusiasm du har lyckats uppamma eller vilken vind i segeln du har i opinionen – politik handlar till syvende og sidst om att få saker och ting gjort.
Kanske är det också det som i grunden skiljer den europeiska socialdemokratin från dess rödare systerrörelser, och som har gjort den till en politisk kraft att räkna med. För visst är den sprungen ur den visionära socialismen – men den har alltid förmått släppa visionerna om det helt rättvisa samhället med blicken, för att göra livet så anständigt som möjligt för så många som möjligt.
Det är odramatiskt, och inte särskilt upphetsande för det mesta. Roligare då med politiker som drar en linje i sanden, säger "nej" och sätter allt på ett och samma kort.
Men det som är och har varit socialdemokratins styrka, är att det viktiga inte är att det blir på millimetern som man har tänkt – utan att man faktiskt får någonting gjort. Det är den väg den svenska socialdemokratin har valt, och den måste vi stå fast vid.