"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", skaldade biskop Esaias Tegnér för snart 200 år sedan. Tegnérs numer bevingade ord kommer till mig när jag försöker förstå mig på vad polisens brottsförebyggande arbete egentligen är för något.
Regeringen skriver varje år ett regleringsbrev till Rikspolisstyrelsen. I regleringsbreven staplar regeringen de uppdrag som Polisen särskilt ska prioritera under året; utöver det som alltid ska göras och prioriteras. Den första punkten i årets brev till rikspolischef Bengt Svenson handlar om brottsförebyggande insatser:
"Polisens brottsförebyggande arbete ska vara planlagt, proaktivt och problemorienterat. De brottsförebyggande metoder som används ska om möjligt utgå från beprövad erfarenhet eller vara utvärderade."
Den senaste offentliga utvärderingen av polisiärt brottsförebyggeri som jag tagit del av är från 2010 och utförd av Riksrevisionen. Motsvaras sidantalet i Riksrevisionens rapport av nedlagd grundlighet i revisionsarbetet så kan vi utgå från att området är gediget undersökt. Revisorerna anser sammantaget att det finns en stor "förbättringspotential" i polisens förebyggande arbete.
Riksrevisionens kritik kan sammanfattas i två nyckelmeningar:
1. Inom polisen finns en otydlighet och oenhetlighet om vad brottsförebyggande arbete är samt vilket brottsförebyggande arbete som ska genomföras, var och av vem.
2. En viktig förklaring till bristerna i det brottsförebyggande arbetet är att det finns relativt lite kunskap om vilka arbetsmetoder som är effektiva.
En rätt grundläggande kritik onekligen. Är tankarna om brottsförebyggande insatser så pass dunkla att ingen riktigt vet vad det är och än mindre vad som är effektiva arbetsmetoder så är det ju inte så konstigt om den brottsförebyggande praktiken bär drag av dunkelt sökande.
En starkt bidragande orsak till det dunkla tillståndet kan vara att Polisen och regeringen krånglar till det för sig helt i onödan. Det kan ju faktiskt vara så att Polisens främsta brottsförebyggande insats är att sätta allt fokus på att klara upp brott. Ungefär på samma sätt som grund- och gymnasieskolan är som mest brottsförebyggande när de håller sig till sina kärnuppgifter och maximerar kunskapstillväxten hos eleverna och minimerar avhoppen ur skolan?
I går och i dag skriver Folkbladet om gängartad brottslighet i stadsdelen Klockartorpet. Många medborgare känner sig skrämda och hotade av unga kriminellas framfart i området. Jag håller med om att det är lätt att skriva men svårare att göra; men det är definitivt ingen tulipanaros att hävda att det vore enormt ingripande och samtidigt brottsförebyggande och trygghetsskapande om polisen la extra krut på att binda de unga gärningsmännen vid sina brott och om ungdomarna gick i skolan i stället för att socialbidragsförsörjda fara runt och jävlas med vanligt folk.
Det finns viktiga och vetenskapligt belagda insatser som förebygger brott. Få av dessa - affärers exponering av varor, alkoholens plats i samhället, stadsplanering, effektivt skydd för hotade kvinnor, larm och lås på bostäder och bilar, med mera - är dock polisiära kärnuppgifter. Polisen behöver inte fler dunkla, svagtänkta och svårförstådda dokument. Polisen behöver bättre chanser att vara just polis.