Sverige ska bidra med trehundra miljoner kronor till FN:s gröna klimatfond nästa år. Som djupt troende miljöpartist gläder jag mig givetvis åt detta och även åt att ordet ”grön” numera används inte bara som namn på en färg utan även som synonymt med hållbarhet, omtanke, ansvartagande och andra positiva värden.
Däremot gläder det mig inte att regeringen tar de trehundra miljoner från biståndsbudgeten, vilket i praktiken innebär att det är de fattiga folken som själva får stå för kostnaden för de skador klimatförändringarna ger. Skador som de till allra största delen själva är oskyldiga till.
Sverige vill ju gärna framstå som ett föregångsland både när det gäller den nationella klimatpolitiken och på den internationella arenan, men tyvärr är det i båda fallen oftast ett spel för gallerierna. När det gäller bidraget till FN:s gröna klimatfond påminner hanteringen mest om kreativ bokföring. FN:s mål är att nationerna ska avsätta 0,7 procent av BNI för bistånd, men Sveriges bistånd ligger på 1,0 procent. Pengar som tas ur mellanskillnaden kan dock inte betraktas som nya, ramen för biståndet är ju redan tagen av riksdagen! Det handlar inte om nya pengar, det handlar om omfördelning inom given ram från ett biståndsområde till ett annat.
EU-kommissionen beräknar att kostnaderna för de fattiga ländernas begränsningar av utsläppen och anpassning till klimatförändringarna kommer att kosta runt 1000 miljarder kronor per år fram till 2020. Sverige och övriga industrialiserade länder lovade därför under FN-mötet i Köpenhamn att bidra med 100 miljarder dollar (cirka 650 miljarder kronor) årligen för detta arbete fram till 2020.
Biståndsorganisationen Diakonia gjorde i början av året en beräkning av hur stor Sveriges andel av de totala fondmedlen skulle vara. Man vägde då in landets BNP, utsläpp av växthusgaser och EU:s andel av totalen. Då hamnar beloppet på 2 miljarder kronor för 2014 och för att öka till 4,2 miljarder 2020. Om man som utgångspunkt istället använder Greenhouse Development Rights, som även räknar med historiska utsläpp och rätten till rättvis utveckling, så hamnar Sveriges nota på cirka 28 miljarder kronor 2020.
Att mot den bakgrunden försöka få 300 stulna miljoner från biståndsbudgeten att framstå en stor nysatsning på klimatarbetet är inte bara bedrägligt, det kvalificerar sannolikt även för en notering i Guinness rekordbok som världens största springnota.