Nyligen träffade jag först oroliga besökare och anställda på Träffpunkten i Vilbergen och senare samma dag lika oroliga lärare på Hagagymnasiet. Vid båda tillfällena ställdes frågan; hur kommer det sig att tidningarna bara skriver om nedskärningar när ni politiker samtidigt talar om att det går så bra för Norrköping?
Frågan är onekligen berättigad. För det går onekligen bättre för Norrköping än på länge. Befolkningen ökar, vilket betyder att fler är med och betalar gemensamma angelägenheter. Vi kan se fler byggkranar än på väldigt länge, vilket betyder jobb och ännu fler invånare. Arbetslösheten är fortfarande hög, men antalet nya jobb ökar snabbare än tidigare och utbildningsnivån höjs. Kostnaderna för försörjningsstöd minskar, vilket betyder att fler Norrköpingsbor klarar sig utan stöd.
Samtidigt är det som sagt bekymmersamt inom skolan och vården. Det är till synes två oförenliga verklighetsbilder. Ännu mer obegripligt blir det förstås när politiker från både höger och vänster säger att det minsann finns pengar till både träffpunkter och gymnasieskolan, och att det är möjligt att lägga mer pengar på övriga skolan, äldrevården och Moderaterna lägger dessutom till att det går att öka anslagen till näringslivspolitiken och sänka skatten.
Bakgrunden är att Norrköping har dubbla utmaningar just nu. Å ena sidan har vi fortfarande höga sociala kostnader för arbetslösheten, som en följd av tidigare krisår. Lågt räknat är kostnaderna för arbetslösheten 130 miljoner högre i Norrköping jämfört med andra kommuner på grund av att framför allt långtidsarbetslösheten är högre än i riket. Å andra sidan kostar det att växa. När en kommun växer ökar intäkterna, men inledningsvis krävs ökade investeringar i vägar, cykelbanor, förskolor med mera. På kort tid har vår kommuns investeringar ökat från cirka 400 miljoner kronor per år till över miljarden.
Kort sagt, vår utmaning är att klara investeringarna samtidigt som vi måste göra mer för att pressa ner arbetslösheten och klara välfärden.
I budgeten för 2015 och de kommande åren föreslog Kvartetten att mer pengar ska avsättas till investeringar och samtidigt höjde vi anslagen till vården och skolan. I år blir det därför fler hemgångsteam inom vården, fler speciallärare och andra vuxna i skolan och en hel del annat. Men behoven växer snabbare än resurserna, och det är bland annat därför förslaget om Träffpunkterna kommit upp. Det är helt enkelt sprunget ur ett behov att prioritera de resurser vi har. Av samma skäl har vi ansvar att alltid fundera på hur vi kan frigöra mer resurser till verksamhet, exempelvis genom att sänka lokalkostnader. Det är det enda sättet att möta behovet av investeringar i en växande kommun och samtidigt möta de behov som finns. För det är så att vi måste se till att vi har en tillväxt av jobb och människor om vi ska klara av att stärka skolan och vården.
Jag tycker det är bra att Vård- och omsorgsnämnden tagit sig tid att fundera igenom förslaget om Träffpunkterna. Vi som politiker ska alltid vara beredda pröva argument och ompröva förslag. Oron inom gymnasieskolan är förståelig, och i arbetet med kommande budget är det ingen tvekan om att skolans behov måste prioriteras. Men hur vi än vänder och vrider oss kommer vi inte i från att det krävs just det, prioriteringar. Den som hävdar att det egentligen finns pengar till allt är knappast trovärdig.