I Sverige har arbetsmarknaden länge präglats av höga kvalifikations- och lönenivåer. Vårt ekonomiska framgångsrecept utgår helt enkelt från en välutbildad befolkning. Även spetsiga satsningar på forskning och innovation har gett hög andel kvalificerade arbeten inom industri och tjänsteproduktion. Så skapades och försvarades internationell konkurrenskraft för vårt extremt exportberoende land. Till detta kan läggas en slagkraftig arbetslöshetsförsäkring och en aktiv omställningspolitik. Sverige har kort sagt blivit ett modernt och högteknologiskt samhälle till följd av kvalificerade arbeten och utbildningssatsningar.
Den andra sidan av myntet är att låglönejobben varit få. Men på senare år har politisk visdom svängt till att lågkvalificerade arbeten, utan krav på utbildning eller erfarenhet, kommer att lyfta sysselsättningen. Låglönejobben ska ordna ungdomsarbetslösheten. En central del i tankegodset har varit att genom skattesubventioner öka andelen arbeten i lågkvalificerade branscher. Visst kan skäl finnas för en sådan politik men den räcker knappast ur jobbskaparsynpunkt. Nuvarande betoning på lågkvalificerade arbete är ensidig och övertron på effekterna betydande. Politiken för branscher med högre lönebetalningsförmåga och bättre förutsättningar till produktivitetstillväxt har tyvärr försummats.
I en intressant studie som tittar på lönestrukturstatistik visar Rune Åberg vid Umeå universitet att den politiska omsvängningen nu gett effekt. Åren direkt efter millennieskiftet växte både låg- och höglönejobben relativt mer än jobb i lönenivåerna däremellan. De senaste fem, sex åren har däremot inneburit en fortsatt tillväxt av låglönejobb men mycket små förändringar av antalet jobb med höga kvalifikationskrav. De kvalificerade jobben med goda lönenivåer - t ex jurister, företagsekonomer och civilingenjörer - har nästan helt upphört att växa i antal efter 2008. Utvecklingen är rimligen ett långsiktigt bekymmer.
Det dominerande problemet på svensk arbetsmarknad är inte för få jobb med låga utbildningskrav. Snarast finns för få jobb för människor med längre utbildning. En forskningsrapport från i våras till Socialförsäkringsutredningen bekräftar bilden. Där framgår att lågkvalificerade jobb ofta utförs av individer med högre utbildning. En reformerad arbetslinje skulle utveckla människors kompetens och frigöra en jobbkedja. När den enskilde finner rätt arbete, snarare än första möjliga arbete, uppstår en vinst både för individen och för samhället. Arbetsmarknadspolitiken bör därför fokusera mer på kvalificerade arbeten och en förbättrad matchning.
En beprövad åtgärd för att långsiktigt stimulera den kvalificerade arbetsmarknaden vore att satsa mer resurser på kunskap. Betydande kvalitetsbrister finns i högskolans grundutbildning, inte minst inom samhällsvetenskaperna. Vi behöver även reformera a-kassan. Dagens låga anslutningsgrad och begränsade ersättning minskar flexibiliteten på arbetsmarknaden. Slutligen måste kompetensen hos invandrade akademiker användas. Här krävs yrkesinriktad svenskundervisning utifrån individens behov och ett nationellt system för validering av akademiska kunskaper. En stadigt ökad kvalifikationsnivå har underlättat svensk tillväxt och produktivitetsutveckling. Den konkurrensfördelen behöver vårdas – inte ersättas.