Välfärdsforskaren Andreas Bergh vid Lunds universitet medverkar från och till med kunskapsspäckade krönikor på DN: s ledarsida. På tisdagen 21 januari bjöd han på några tankeväckande meningar som går rakt in i den dagspolitiska striden om välfärdens verksamheter. Andreas Berghs mission var denna gång att visa på märkligheter och direkta felaktigheter som sprids till gymnasieelever via skolböcker i ekonomiämnet. I en av böckerna upptäckte Bergh att författarna blandat ihop "pengar" och "resurser": "Pengar är inte en resurs utan ett verktyg för att fördela resurser. (--) Detta är ingen liten detalj, att förstå skillnaden mellan pengar och resurser är avgörande för att förstå samhällsekonomin."
Det här är intressant och viktigt och går som sagt som en laserkniv rakt in i den batalj om pengar till välfärden som nu rasar i riksdagen. Pengar och resurser framstår ofta som utbytbara storheter i de flesta politikers uttalanden och i mediakommentarer i stort. Vilket säkerligen inte betyder att politiker och journalister i allmänhet har diffusa uppfattningar om skillnaden mellan pengar och resurser. Däremot kan en lite slafsig och hafsig politisk debatt där mest pengar blir synonymt med mest välfärd riskera att skapa olycklig förvirring och kunskapsluckor om hur samhällsekonomin fungerar.
Pengar - givet att de är värda någonting förstås - ger oss möjlighet att efterfråga mer resurser. En skola som har problem med undervisningens kvalitet och resultat kan med mer pengar inhandla bättre och större lärarkompetens. Ska upplägget med mer pengar till välfärden också leda till mer och bättre resurser till välfärden så krävs att det finns lediga resurser tillgängliga för välfärden att efterfråga med sina nya pengar.
Ekonomin har gått som tåget i Sverige under i vart fall det senaste decenniet. Skatteintäkterna till det allmänna har ökat. Pengabrist har inte varit ett dominerande ämne i den offentliga debatten; i vart fall inte utanför de mycket glest befolkade delarna av landet.
Nödropen har snarare gällt resursbrist. Det saknas resurser i form av utbildade och kompetenta lärare, utbildade poliser, utbildade medarbetare i vårdens alla olika verksamheter och i socialtjänsten och lite överallt.
I den arbetsfördelning som råder i den offentliga sektorn är det riksdagens och regeringens ansvar att se till att nödvändiga personalresurser finns tillgängliga för välfärdens kommunala och regionala verksamheter. Det är framförallt på den fronten som staten borde kraftsamla. Pengar är väl alltid bra. Men tillgängliga resurser är bäst.