I grunden så är det förstås en ambition som är svår att motsätta sig. Människornas förbättrade tillvaro bygger på att vi övergått från vidskepelse och fördomar till vetenskaplighet och upplysning.
Men just detta, att verkligheten ska vara vägledande för våra handlingar och inte vår tro, bör också besinna oss.
Fakta är inget som automatiskt leder oss fram till ett vettigt beslut. De flesta situationer – i vardagen eller politiken – handlar om att väga olika fakta mot varandra.
De som säger att vi i klimatfrågan ”måste lyssna på en enig forskarkår” svamlar egentligen, eftersom det inte finns någon enig forskning som talar om exakt vad som ska göras.
Politiska beslut är ofta av den karaktären att de försöker genomföra något som det finns goda argument för att inte göra. Men som ändå görs, därför att alternativen sannolikt är värre.
Vi medborgare är på samma sätt faktaförnekare i våra handlingar. Exempelvis är det farligt med snus, ändå snusar folk. Det är också farligt med rött kött, bilkörning och oskyddat sex, lik förbannat inträffar det oavbrutet.
Ändå är folk mer rädd för att flyga än att åka bil. Känslor spelar roll. Och vi lever hellre kortare tid och njuter av en oxfilé, och detta även om vi vet att vi skyndar på jordens undergång några minuter.
Förresten, hur farligt är det med snus egentligen? Jämfört med vad?
För ett tag sedan kunde vi höra att det finns en ökad risk för snusare att drabbas av typ 2-diabetes. För den som snusar en dosa om dagen är risken 70 procent högre, var budskapet. Vilket låter konstigt högt.
Men så kom en annan rapport där en annan forskare bearbetat samma statistik och kom fram till att risken för diabetes 2 ökade med 0,17 procent - vilket låter konstigt lågt.
När det gäller oskyddat sex behöver jag inte säga något om riskerna, eftersom många av läsarna vet mer om detta än vad jag själv gör.
Det finns således alltid fakta som kan ifrågasätta ett annat. Därför käbblar exempelvis politiker oavbrutet med faktabaserade argument. Och alla stora organisationer och företag har staber av folk vars enda uppgift är att hitta fakta som underbygger deras intressen. Och slår undan fötterna på fakta som motparten driver.
I denna djungel av fakta kommer medborgarna därför att lite på den som levererar rimliga fakta och samtidigt inger oss förtroende. Vi har alla en tendens att kolla avsändaren lika mycket som budskapet. En socialdemokrat som läser en insändare av en moderat kommer i förväg att ha sin hållning klar. Och tvärtom.
Är det en forskningsrapport finansierat av staten och framburet av professorer tenderar vi att tro att det är sanningsenligt, även om budskapet låter konstigt. Men om det är ett bulgariskt institut betalt av okända finansiärer med säte i något skatteparadis skulle vi inte tro dem ens om de hävdade att jorden är rund.
Slutsatsen är att vårt öde blir att själva bestämma vilka fakta vi ska tro på. Det finns inte längre någon Storpappa som kan berätta för oss vad vi ska tycka. Prästerna har övergått till underhållningsbranschen, överläraren är devalverad och politikerna har förvandlats till kommentatorer i medierna.
Ensamma med faktaflödet på nätet står vi där och famlar efter något att tro på. Det är bara att vänja sig. Lösningen är att fortsätta söka vad som är rätt och riktigt utan att förvänta sig något slutgiltigt svar.