Det reder sig nog med en regering här vad det lider. Men det kommer inte att bli lätt att få till en vettig regering. Åtta partier - varav de flesta ganska små och därför udda visavi breda medborgargrupper - har strött alldeles för många "aldrig" runt omkring sig under senare år. Liberalerna och Centerpartiet skulle aldrig släppa fram en S-regering. Vilket de har gjort. Liberalerna skulle aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Vilket de gör. Centern skulle aldrig samarbeta med Vänsterpartiet. Vilket de kommer att göra. (Om de inte hellre väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna; vilket de heller aldrig skulle göra.) Ovanpå dessa alla "aldrig" så talas det dessutom från och till om att partier ska ha "röda linjer" som de aldrig ska stiga över. Röda linjer och löften om att aldrig göra det eller detta kan säkert väcka entusiasm i ungdomligt radikala sammanhang där verkligheternas bistra villkor alltid spelar andra fiolen. Realpolitiskt vuxna och livserfarna människor aktar sig däremot som för att bränna sig för att måla in sig i aldrig-hörn eller för att kringgärda sig med röda linjer till höger och vänster.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har bakgrunder som aldrig-partier. Men saker och ting kan förändras. Dels sker förskjutningar och uppkommer anpassningsbehov hos partier som växer och som därmed blandar upp sina mer bestämda kärnväljare med vanligt folk som har ett mer avspänt förhållande till politik och partier. Dels kan partier känna av det slags förändringstryck som inträder då ett parti lagt om kursen från evig opposition och till funderingar på eventuella regeringssamarbeten med andra partier. I takt med SD: s växande (i senaste SVT-Novus undersökningen (29/6) når SD över 21 procent) har partiet under senare år glidit ur en mängd aldriglinjer som upprätthållits när det till exempel gäller Nato, EU, aborter, med mera. Vänsterpartiet har också vuxit - (över 11 procent i Novus-mätningen) och förefaller vara alltmer seriöst intresserade av att ses som ett regeringsparti. Förhandlings- och kompromissvilja präglar den nya V-ledningen på ett sätt som jag sällan sett tidigare från det hållet. Visst var det ett utslag av röda-linjen-politik att tillsammans med SD och två borgerliga partier fälla regeringen Löfven. Men det var nog vad som krävdes för att S skulle vilja fatta hur deras regeringsunderlag såg ut i verkligheten. V och SD förstärker nu förhoppningsvis den mer linjeliberala standard för samarbeten i riksdagen som praktiseras av S och M. Det ger oss i så fall alltid en bättre riksdag.