De här tiderna vi genomlever nu i Europa tillhör kanske det slags händelser som skolbarnen får höra talas om på historielektionerna? Berättelser om unioner som spricker och om stora folkvandringar som skakar om tillvarons institutioner och kartor? Det är svårt att få tag i de stora händelserna medan de pågår. Den som är samtida med händelserna vet ofta mindre än de generationer som kommer senare.

Hur som helst. Den Europeiska unionen genomlever - historiskt eller inte - just nu påfrestande tider. Det känns som att det står och väger på olika fronter. I väster en sluggande premiärminister Boris Johnson som av allt att döma kommer att ta Storbritannien ut ur EU på det ena eller andra sättet. Kanske med dunder och brak redan klockan 11 på kvällen den 31 oktober; eller kanske till våren 2020 efter att Johnson segrat i ett val till parlamentet? Ett stort land som lämnar den inre marknaden är hur man vrider och vänder på saken ett stort avbräck för nyttan med EU. 

I söder skramlar Turkiets president Erdogan med sina vapen. Erdogan har mycket starka kort på handen gentemot EU. Skulle Turkiet lämna  avtalet med EU och därmed öppna gränsen mot Europa för migranter från  Mellanöstern och Afrika så skulle folkvandringarna väster- och norrut i Europa snabbt kunna växa ut till 2015 års nivåer med alla de påfrestningar det skulle innebära för sammanhållningen i Unionen. 

Turkiet säger sig också vilja upprätta en buffertzon i norra Syrien för att på så sätt öka sin egen nationella säkerhet för terrorattacker från de kurdiskt kontrollerade områdena i norra Syrien. Skulle Turkiet upprätta en sådan zon så ökar även det på riskerna för ökat tryck från migranter i regionen. 

I öster utgör de så kallade Visegradländerna - Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien - ett latent och möjligen växande problem inom den Europeiska unionen.  Problemen kretsar kring rättsstatens och demokratins principer och institutioner.

Striden  mellan EU-kommissionen och framförallt Polen och Ungern har pågått en tid nu. I ena ringhörnan de mer hårdföra i EU som  med hot om uteslutning vill pressa fram en mer strömlinjeformad demokrati i hela Unionen. I andra ringhörnan de som argumenterar starkt för nationella särarter och friheter. 

EU: s ledarskap och klokskap kommer att prövas hårt under de kommande åren. Och historien är ständigt närvarande i alla konfliktzoner. Visegradgruppen har till exempel sina anor i ett kungamöte år 1335. Så det vill till att ta det så vackert.