I vissa vänsterkretsar finns det ingenting mer utskällt än att betrakta samhället som en marknad. Genom att gå med på marknadsmetaforen, menar man, accepterar man de villkor och spelregler som kapitalismen redan har satt upp, och låter bli att tänka annorlunda.
De spelreglerna får vi nog lov att gå med på vare sig vi vill eller inte – de är det vi har att arbeta med. Och det finns utan tvekan tillfällen när det inte skulle skada med en smula mer marknadslogik, snarare än mindre.
Så är det i alla fall lätt att tänka, när man läser den debattartikel som tre forskare vid Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) publicerade i DN under gårdagen. Där argumenterar de för att alltför mycket resurser och fokus under de senaste åren har lagts på att bekämpa den organiserade brottsligheten med polisiärt arbete och särskilda aktionsgrupper, snarare än förebyggande verksamhet.
Med de senaste årens utveckling i åtanke, där den organiserade brottsligheten spridits från storstäderna och tillgången på skjutvapen har ökat dramatiskt, är det svårt att inte ge dem rätt. Oavsett hur många förbrytare som lagförs, så kommer problematiken inte att minska om man inte samtidigt ger sig på dess rötter.
Och om man i det här fallet skulle beskriva just kriminaliteten som en marknad, så vore det möjligt att se de brottsbekämpande åtgärderna som ett försök att med hjälp av regleringar, förbud och intensifierad övervakning stänga ner denna marknad.
Sanningen är att marknader är extremt svårreglerade fenomen, och om man vill ändra på deras funktionssätt kan repressiva åtgärder bara nå så långt. Det är varken önskvärt eller ekonomiskt försvarbart att låsa in en allt större del av befolkningen under allt längre perioder, eller övervaka den i dess helhet.
Ett bättre sätt att hantera brottsligheten, skulle kunna vara att ta fasta på de incitament som finns till att ägna sig åt kriminell verksamhet. Att, för att tala klarspråk, se till att alla – men särskilt de unga – erbjuds alternativ i tillvaron som är mer attraktiva än ett liv som är kriminell. Det skulle de – och hela samhället – tjäna på.