Ledare: Skippa identitetspolitiken

Invandrare kan vara en grupp, homosexuella en annan, anhängare av olika religioner en tredje, funktionshindrade en fjärde och så vidare.
Identitetspolitiken bygger på att majoriteten på något sätt särbehandlar och förtrycker olika grupper. Om det verkligen är så är oklart, men debatten rasar, inte minst på kultursidorna.
Ett inslag i kulturdebatten är den kulturkanon som Tidöpartierna enats om ska införas. Det beslutet är en reaktion på det mångkulturella samhälle som inte minst Sverigedemokraterna anser att tidigare regeringar verkat för.
Meningen är att Sverige ska ha någon sorts rättesnöre för vad som är svensk kultur och sådant som alla medborgare bör känna till. Det kan vara böcker, konstverk, sånger, filmer, pjäser som ska pekas ut som gemensamma.
Vad som kan vara en svensk kulturkanon är dock fortfarande höljt i dunkel. Frågan ska på sedvanligt sätt utredas. Professor Lars Trädgårdh har utsetts till ordförande i den kommitté som ska föreslå de konst- och kulturområden som ska ingå och vilka kriterier som ska gälla.
Men om Trädgårdh får bestämma så kommer det inte att bli listor på böcker eller andra verk som alla i Sverige bör läsa eller känna till. I en lång intervju i DN säger han att några sådana listor har han inte lust att göra.
Han varnar för att de ska gå som i Danmark om man gör listor på verk som visar den nationella folksjälen. I Danmark blev kanonen snabbt inaktuell eftersom det inte fanns någon plan för hur den skulle uppdateras. Kulturkanonen föll snabbt i glömska enligt Trädgårdh.
Han har siktet inställt på en bred kanon som ska kunna accepteras över hela det politiska fältet. Konkretare än så blir det inte, trots att texten i DN breder ut sig över fyra sidor.
Lars Trädgårdh passar dock på att ge kulturskribenterna en känga. De är emot en kanon eftersom det är Sverigedemokraterna som önskat sig en sådan.
”Alla dessa kulturmänniskor som bekymrar sig över demokratin och hur den ska se ut i framtiden. Hade de varit mer på hugget och lyssnat på medborgarna så hade inte SD funnits på den platsen där de är nu”, förklarar han.
Det kan man hålla med om. Om debatten i fortsättningen kunde utgå från vad folk säger och gör, inte från vilken grupp de kan anses ingå i, vore mycket vunnet.