I dagarna har Nyamko Sabuni varit partiledare för Liberalerna i fyra månader. De som eventuellt trodde på att valet av Sabuni i sig självt snabbt skulle dra upp partiets bedrövliga opinionssiffror, de trodde fel. Liberalerna ligger där och guppar strax under och strax över fyraprocentspärren till riksdagen. Vare sig partiet eller Nyamko Sabuni har gjort särskilt mycket väsen av sig under det tredjedels år som passerat sedan hon valdes på ett extra landsmöte den 28 juni. Hon har heller inte haft så många chanser att ställa till något väsen. Utöver premiärtalet i Almedalen i somras har Sabuni medverkat vid en partiledardebatt i SVT: s Agenda för ett par veckor sedan. Och där gjorde hon inget väsen av sig. Snarare tvärtom.

Det finns ingen anledning för Liberalerna att känna någon stress av det mer obehagliga slaget. De har tid på sig. Av det mesta att döma lär det inte bli något extraval före det ordinarie valet om tre år. Liberalerna kan i och för sig inte ligga kvar i sängen och snooza hur länge som helst. Det tar tid att göra sig synliga för breda väljargrupper. Partiet behöver använda de få stora tillfällen till rejäl uppmärksamhet som ges i den politiska kalendern. Nyamko Sabuni behöver till exempel komma överst när kvällstidningarna korar vinnare och förlorare efter partiledardebatter i TV.  Det vore bedrövligt om Nyamko Sabuni fastnade i bottenträsket tillsammans med miljöpartiets språkrör. Vilket hon inte måste göra bara för att hon leder ett litet parti som till och med är mindre än Miljöpartiet.

Ebba Busch Thor i det för inte alls så länge sedan minimaliserade KD har i nutid visat hur en slipsten kan dras i de där debatterna. Men låt oss inte glömma att allt sånt här är lättare sagt än gjort. Att hojta och vifta räcker inte. Liberalerna behöver välja väg och sedan gå in hårt för den väg man valt. 

Problemet för Liberalerna är att partiet uppfattas som ett tvehågset stödparti för en socialdemokratisk regering. Väljarna liksom anar att Sabuni hellre vore med på samma sida som Moderaterna men ändå stannar kvar hos S. Sådant föder misstro i båda lägren. För det andra stödpartiet C är läget annorlunda. Partiledaren Annie Lööf känns trovärdig i sitt absoluta motstånd mot den SD-närhet som ett stöd för Moderaterna innebär. Medan Liberalerna tvekar. Att vara liberal är väl i och för sig ett uttryck för att vara kluven och strimlad. Vilket för all del är en vettig hållning på många sätt. När det gäller den alltmer hårda blockstriden i riksdagen så krävs dock något mer bestämt.

Som Jesus säger i Matteus 5:37 : "Edert tal ska vara att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo."

Något att fundera på inför partiets landsmöte som inleds den 15 november i Västerås.