Det är bråda dagar för de europeiska ledarna, som under veckan mötts i flera olika konstellationer i Bryssel. Är det inte Eurogruppens ledare som ska försöka rädda det krisande Grekland, så är det Storbritanniens premiärminister David Cameron som tar de första stegen för att förhandla om villkoren för landets medlemskap i unionen.
Natten mellan torsdag och fredag behandlades förslagen om ett solidariskt europeiskt mottagande av flyktingar. Tanken är att medlemsländerna ska ta ett gemensamt ansvar för i alla fall 40.000 av de flyktingar som just nu befinner sig i främst Italien och Grekland. Det är ett framsteg som är absolut nödvändigt – de humanitära katastrofer som pågår i Europas absoluta närområde är alltför stora för att bara vissa länder ska ta sitt ansvar.
Det ansvaret tycks de flesta av EU-länderna vara beredda att axla åtminstone någon del av nu. Undantaget är Ungern, som klart och tydligt markerat att de inte är intresserade av att hjälpa till. Det kan inte komma som en överraskning för någon – de senaste åren har den ungerska högerregeringen tagit steg efter steg bort från den europeiska gemenskapen och de demokratiska värderingarna överhuvudtaget.
Problemet med Ungerns nej är egentligen inte ekonomiskt eller praktiskt – det är politiskt. Det förslag på en solidarisk fördelning av flyktingmottagandet baserat på ländernas ekonomi som fanns, faller nu, och i stället är det upp till ländernas migrationsministrar att komma överens. Det som var en solidaritetshandling, har blivit en förhandlingsfråga, och är det någonting vi har lärt oss om förhandlingar i Europeiska Unionen, så är det att de aldrig blir så enkla som man hade trott.
På sätt och vis är den här frågan en blixtbelysning av unionens kort- och långsiktiga problem: Det kommer alltid att finnas länder som vill ha ett undantag. Det kan vara allt från ett bevarat spelmonopol till rätten att blanda antibiotika i grisfodret eller, som i Storbritanniens fall, undantag från den fria rörligheten. Alla upplever sig vara lika starkt berättigade till just sina invändningar – men när undantagen staplas på hög och kvittas mot varandra finns alltid risken att den ursprungliga, goda avsikten med att komma överens vattnas ut.
Jag skulle vilja säga att överenskommelsen i flyktingfrågan var ett första steg mot en mer solidarisk politik, men det är nog för mycket att hoppas på. Risken är snarare att det blir det enda steget i den riktningen, och att många länder i efterhand kommer att peka på just den här förhandlingen, och mena att de redan har gjort sitt.
Det har de inte på långt när gjort. Men vem kan egentligen övertyga dem om det?