I veckan markerades tjugoårsminnet av folkmordet i Srebrenica i Bosnien-Hercegovina. Den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag har slagit att mordet på 8.000 bosniaker är att betrakta som ett folkmord, men trots det stoppades under veckan ett förslag i FN:s säkerhetsråd om att erkänna händelserna som ett folkmord från världssamfundets sida.
Hindret var att en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar lade in sitt veto mot förslaget, och det kan vid det här laget inte komma som en överraskning för någon att landet ifråga var Ryssland. Det var ingen överraskning – Rysslands allierade Serbien är motståndare till beteckningen folkmord, och så länge de har något inflytande över saken kommer inga sådana förslag att accepteras.
I sak är det inga nyheter att de resolutioner som passerar FN:s säkerhetsråd handlar om realpolitik och kohandel, snarare än om respekt för sanningen och för mänskliga rättigheter. Det gäller den här saken, men det gäller ofta nog akuta, humanitära frågor, där geopolitiska hänsyn ofta får väga tyngre än viljan att faktiskt kunna agera samlat och kraftfullt i en nödsituation.
Det är bara att tänka tillbaka på de havererade försöken att nå en överenskommelse i det syriska inbördeskriget, för att få ett smärtsamt aktuellt exempel på det. Där fanns faktiskt möjligheten att genom ett samlat fördömande påverka Al-Assadregimen – nu är kriget inne på sitt femte år, och dess pris räknat i antal spillda människoliv blir högre för varje dag som går.
I ljuset av det kan det tyckas som en mindre betydelsefull fråga om man ska stämpla händelserna i Srebrenica 1995 som ett folkmord eller inte. Det är trots allt en fråga om terminologi, inte om ett just nu pågående krig.
Ingenting kunde emellertid vara mer felaktigt, än att låtsas som om de ord vi använder inte påverkar den verklighet vi uppfattar och lever i. Det är med hjälp av ord vi närmar oss och förstår världen omkring oss, det är orden som ger oss nycklarna till det förflutna och det är orden som påverkar de val vi gör i framtiden.
Olof Palme sade en gång att man bör kalla saker vid deras rätta namn, och det är precis vad man måste göra om det ska vara möjligt att förstå det förflutna, att läka de öppna såren och nå en försoning som varar över tid. Därför måste man också denna gång säga precis som det är – massakern i Srebrenica 1995 var ett folkmord, och Rysslands försök att skyla över den saken är ingenting annat än ovärdigt.