Tidigare i veckan arrangerade Stockholms Handelskammare ett seminarium om det kommunala skatteutjämningssystemet. Jag var där. Grundtanken i systemet är att staten omfördelar ekonomiska resurser från tillväxtregioner och till de delar av landet som har det lite – eller mycket – knackigare.
Skatteutjämningen är en för väldigt många medborgare okänd fördelningspolitisk storhet. Runt 90 miljarder kronor fördelas mellan kommunerna 2019. Skatteutjämningen infördes för över 50 år sedan och har utvecklats, förändrats och expanderat sedan dess. Den tunga delen i utjämningen bygger på kommunernas skattekraft; de kommuner som har lägre skatteinkomster än den riktpunkt som har bestämts får pengar medan kommuner med högre inkomster får betala in pengar till staten.
De pengar som kommuner – och landsting/regioner – betalar till skatteutjämningen är relativt små. De stora summorna kommer från staten. Kommunerna Stockholm och Solna bidrar med drygt fyra respektive två miljarder kronor. Endast sju andra kommuner och ett landsting (alla från Stockholmstrakten) har sådan skattekraft att de ger mer än vad de får.
Staten använder ungefär 75 miljarder kronor av alla sina skatteintäkter för att finansiera den kommunala skatteutjämningen. En stor del av bidragen går till stora städer som Malmö (5 miljarder), Göteborg (2, 4 miljarder), Eskilstuna (1, 6 miljarder) och Norrköping (1, 5 miljarder.)
Att skattekraften är så pass låg i stora och mellanstora städer i Sverige är naturligtvis ett problem. Alla människor, företag och förvaltningar lever i symbios med sina inkomster. I sådana här sammanhang, där bidragen står för en ansenlig del av kommunernas intäkter, är det därför viktigt att det finns ett tryck på utveckling och förbättring.
Statlig styrning genom mer och fler riktade statsbidrag är dock inget jag längtar efter. Pengaöverföringar i de storleksklasser vi talar om här bör dock vara försedda med ilsket blinkande varningslampor om och när kommuner förefaller ha fastnat i bidragsalstrande positioner av låg skattekraft.
Statlig styrning kan och borde också och framförallt bestå av att staten sköter sina ansvarsområden på ett sådant sätt att kommunernas utgifter och åtaganden inom vissa områden kan minska. Polismyndigheten och Migrationsverket är två exempel på verksamheter där statlig misskötsel ramlar rakt ner i kommunernas tummade plånböcker. Ett annat centralt område är statens flerdecennielånga slarv med lärarutbildningarna som orsakar stora problem för många kommuner. Dåliga skolor, låg upptäcktsrisk för brottslingar, minskad trygghet på offentliga platser och oordnad och överdimensionerad invandring är sådant som steg för steg sänker kommunernas skattekraft och gör dem bidragsbehövande.