Ombud från hela landet har mötts i Västerås för att diskutera politik och fatta beslut. Framförallt har det sargade och opinionssvaga partiets mest aktiva strålat samman för att försöka läka såren och gå vidare efter det dramatiska sidbytet från M och till S som blev följden av den rekordlånga regeringsbildningen. 

Liberalerna leds efter den ovannämnda pärsen av två tämligen partiledningsoerfarna men livserfarna kvinnor som båda hunnit hylla femtio. Partiledaren Nyamko Sabuni är uppväxt i en socialistisk familj från Afrika som fick uppehållstillstånd i Sverige när partiledaren var ett barn. Den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg fick syn på henne i vimlet och efter den borgerliga valsegern 2006 blev hon statsråd. Juno Blom är en statlig tjänsteman som under många år arbetat vid Länsstyrelsen i Östergötland som ansvarig för insatserna mot hedersvåld och hedersförtryck. Hon gick med i Liberalerna 2017 i samband med att hon nominerades till riksdagen dit hon valdes in som ledamot vid valet 2018.

Det är kort sagt en rätt så ovanlig duo som leder ett av Sveriges klassiska politiska partier med anor från rösträtts- och frihandelsstrider som tog sin början i det förrförra seklet. 

Under lördagen höll Nyamko Sabuni och Juno Blom tal på landsmötet. Jag lyssnade på talen med intresse och respekt. Partiledaren Sabuni talade på temat "frågor där liberalismen är svaret skyldig" och tog upp klimatet, migrationen och de "växande klyftorna i globaliseringens spår."  Det var ett bra och sakfrågedominerat tal. I talet anar jag ett strategiskt vägval. Partiledningen har bestämt sig för att försöka hålla de politiska spelteorierna på avstånd för att istället driva på i sakfrågor som ligger människorna nära och som är angelägna för samhällsutvecklingen. Nyamko Sabuni fokuserade på vad hon vill göra. Ett klokt val. De problem och frågor hon lyfte fram borde vara angelägna för Stefan Löfven som statsminister i det block som har Liberalerna som stödparti.

Juno Bloms tal till landsmötet visade att hon förstår vad som krävs av en partisekreterare. Hennes hyllning till partiveteranen Barbro Westerholms gärning som generaldirektör och riksdagsledamot var klockren i sak. Applådåskorna som aldrig ville sluta visade på en stor gemenskap i glädjen över Westerholms gärning. 

Juno Blom fångade dessutom hela landsmötets uppmärksamhet när hon utifrån sin långa praktiska erfarenhet visade på svagheterna i det offentliga Sverige. Genusteorier kan diskuteras i oändlighet medan tystnaden för en fyraåring i slöja är slående. 

Liberalerna har något bra på gång.